shadow

Min spets – en retriever?

Silva med snöret till en ballong i munnen
Fluffy-coated retriver?

Sedan jag fick beskedet att jag och Silva inte kommer kunna tävla något mer har jag varit väldigt otaggad på hundträning. Under hela vintern har vi mest gått våra rutinmässiga promenader och kört lite spontant godissök, paketöppning och liknande. Nu när våren är här blir jag så sugen på att köra agility, men inte heller det känns särskilt kul när man har en hund som är antingen halt eller dopad…

En sak finns det emellertid som vi båda tycker är roligt och det är olika apporteringsövningar. Det är fascinerande att se hur den här hunden som tidigare aldrig tog något i munnen – inte på några villkor – nu inte kan få nog av att hämta föremål.

Jag har nog rent av uppmuntrat det här beteendet lite väl mycket. Sitter man och syr eller tittar på TV eller äter lunch eller något annat tråååkigt, händer det titt som tätt att Silva kommer trippande med något i munnen. Ibland är det en tappad penna, en vante som hamnat på golvet eller något skräp och då blir jag så stolt över min lilla hjälpreda. Men att överösa hunden med beröm när hon varit och rotat i papperskorgen eller tagit saker från kaffebordet eller skohyllan, som faktiskt ska vara där, det är inte lika lätt!

Ibland hittar hon en tom toarulle och då är lyckan gjord. Då kommer hon med den till mig för att få den fylld med godis. När den sedan är tömd får hon själv lägga den i återvinningskassen. Nästa steg är väl att lära henne sortera papper, plast och metall till rätt kasse!

Det har blivit en del ord som har med föremål att göra:

  • Grip! – ta föremålet i munnen och håll fast
  • Ge mig ***! – kom med föremålet till mig
  • Plock-upp! – ställ dig med framtassarna mot mina ben så att jag slipper böja mig för att ta emot föremålet 😉
  • Apport! – lydnadsapport där hon kommer och sätter sig bredvid mig med föremålet i munnen
  • Hämta ***! – inte medvetet inlärt, men typ gå och ta föremålet och invänta vidare order
  • Var är ***? – leta upp föremålet
  • Städa! – ta föremålet och lägg det i behållaren
  • Lägg den i/på ***! – håller för tillfället på att lära henne skillnaden mellan bordet, fåtöljen och trappan

Men hennes paradnummer är nog fortfarande att hämta mjölet ur skafferiet:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ATtKSsOJKeg]

Silva och trattkantarellerna

Tre korgar med flera olika sorters svamp.
Korgar med trattkantareller, taggsvamp, diverse soppar samt ett fåtal exemplar av vanlig kantareller och rödgul trumpetsvamp. Foto: Anna Dunér

Två gånger tidigare har jag påbörjat projektet lära-Silva-leta-svamp. Första gången tränade vi med vanliga kantareller och kom aldrig särskilt långt. Nästa gång jag blev inspirerad tänkte jag att det var smartare att träna henne på trattkantareller eftersom det är betydligt mer förekommande i skogarna här omkring. Vi kämpade på, men hade så mycket annat kul på gång, så att vi inte hann bli klara förrän det var vinter.

I år har Silva varit halt en stor del av hösten (hon är för övrigt friskförklarad nu!), vilket inneburit att vi inte har kunnat ägna oss åt långpromenader och agility. Och vad passade bättre då, än att ta upp svampträningen igen? Vi fortsatte med trattisar och Silva gjorde stora framsteg.

Förra året hade vi problem med att hon gärna tog svamparna i munnen när hon hittade dem, istället för att direkt komma till mig och markera. Men i år använde jag upptinade svampar som jag sparat i frysen. Dessa var tydligen alldeles för blöta och slabbiga för att locka till närkontakt, för något sådant beteende dök inte upp den här gången, inte ens när vi gick över till färsk svamp.

Och nu kan hon det faktiskt! På kommandot ”trattisar” söker hon av ett område, hittar svampen, kommer till mig och tillkännager sitt fynd, varpå hon på min uppmaning går tillbaka och visar var hon fann den. Hon kan även markera svampen helt spontant, utan kommando, men det har visat sig att mina ögon oftast hittar den snabbare än hennes nos.

Idag var första gången det var tvärtom! Jag stod som bäst och stoppade ner en blek taggsvamp i en påse, när hon kom och krafsade mig på benet. Då vill det till att man vågar lita på sin hund! Det har hänt att hon blindmarkerat, bara för att det ska hända någonting. Jag letade med blicken på den till synes svamplösa marken medan jag lite halvhjärtat berömde Silva. Men så, precis när jag skulle ge upp, såg jag dem! En hel drös stora, fina trattkantareller!

Ut med en hel näve godis ur fickan och från halvhjärtat beröm till översvallande! Och jag som redan – helt på egen hand – lyckats hitta så många trattisar att jag bestämt mig för att inte plocka fler, eftersom jag inte har tid att ta hand om dem, kunde förstås inte låta bli att fylla min påse med dessa Silvas första egna svampfynd.

För den som vill försöka lära sin hund att leta svamp finns det många kurser på temat, en bok av Anders Hallgren och Marie Hansson (Kantarellsök med hund) och en bra artikel på Canis.se (som jag själv utgått från).

Slarviga klubbmästare – två på, två av eller full fart?

Silva högst upp på A-hindret
A-hindret. Foto: Berenike Dunér

På Solna-Sundbybergs BK:s klubbmästerskap i agility förra torsdagen blev jag och Silva till min stora förvåning vinnare i vår storleksklass. Det känns förstås jätteroligt! Vår första egentliga framgång på en tävlingsbana!

Men vi skulle inte ha blivit klubbmästare om jag inte för första gången låtit bli att rätta till ett fel som Silva gjorde i agilityloppet. Jag har tränat in kontaktfältshindren enligt en princip som kallas ”två på, två av”. Hunden ska stanna längst ner på balanshindren med baktassarna kvar på hindret och framtassarna i marken. Så ska den stå kvar tills föraren ger frikommando. Det här gör man för att säkert veta att hunden kommer att trampa på det markerade fältet på nedfarten.

Ibland har det hänt att Silva glömt bort det här i ett tävlingslopp och bara sprungit rakt på. Jag har då alltid tagit tillbaka henne upp på hindret och låtit henne göra om tills det blir rätt. Eftersom hunden inte får gå tillbaka upp på ett hinder man den redan passerat blir vi diskade, men det är värt det. Skulle hon få springa vidare skulle hon bli belönad för ett felaktigt beteende och risken för att det skulle upprepas skulle öka.

Men nu struntade jag alltså i att hon slarvade – två gånger. Först var jag väldigt irriterad på mig själv, men sedan tänkte jag att det kanske är lika bra.

Silva på balansen.
Balansen. Foto: Berenike Dunér

Vi får nästan alltid tidsfel när vi tävlar. Silva är helt enkelt för långsam och långsammast är hon på balanshindren. Slutade jag kräva att hon stannar längst ner, skulle vi inte bara tjäna in den tid hon annars skulle stått still, utan hon skulle antagligen bli mindre tveksam och våga springa på mer över hela hindren.

Å andra sidan ökar ju då risken att hon hoppar ner för tidigt från hindret och missar kontaktfältet, vilket ger fem fel. Men så långsam och försiktig som hon ändå är, tror jag att risken är väldigt liten. Hon är dessutom så van att behöva springa ända ner att det borde sitta mer eller mindre i ryggmärgen.

Det är väldigt lockande att skippa hela två på, två av-köret, även om det känns lite synd att bara ge upp något som jag ändå lagt ner mycket tid och energi på. Och det är ett viktigt beslut. Har jag väl börjat låta henne springa rakt på blir det svårt att börja kräva det igen. Fast nu har jag ju redan låtit henne göra det, så det kanske inte är så mycket att fundera på…

I alla fall tar jag gärna emot åsikter om det här från agilitykunniga läsare!

Silva på väg från balanshindret till matte.
Full fart! Foto: Berenike Dunér

Kurs för rädda hundar

I söndags var jag på en endagskurs för hundar som är rädda/reserverade för människor. Kursledaren var Carina Persson, som jobbar med Eva Bodfäldt (ett av de stora namnen inom modern svensk hundträning!).

Kursen varvade teori och praktik och var snarare inriktad på att lära sig hantera vardagliga situationer och i det långa loppet få en tryggare hund, än att lära hunden att älska främmande människor. Jag är på det hela taget nöjd. Det var en trevlig och givande dag. Något som i hög grad bidrog till det, var att träffa andra människor med liknande problem och inse att det t.o.m. finns de som har det värre!

Några saker som togs upp var nya för mig, medan mycket var sådant jag tänkt på och i viss mån praktiserat förut. I vilket fall som helst var det skönt att få handfasta tips från en erfaren instruktör. Tidigare har jag haft svårt att bestämma mig för hur jag ska göra i vissa situationer, eftersom en säger si och en annan så och båda alternativen ofta låter rimliga. Och hur bra en metod än är blir det inte bra om man byter ut den från gång till gång!

Nu har jag utformat ett ”regelverk” utifrån det jag lärde mig på kursen. Det blev ganska långt, eftersom jag dessutom försöker förklara varför man ska göra på olika sätt. Men jag skulle verkligen uppskatta om du som någon gång passar Silva eller träffar henne mycket ville läsa igenom det! (Reglerna ligger också som undersida till Silvas sida.)

Förutom det som nämns i reglerna ska jag träna Silva på att gå bakom mig på kommando, gå på höger sida (det kan hon, men hon föredrar verkligen att gå på vänster och tenderar att slinka över dit om tillfälle ges) samt återuppta träningen med att associera ringklocka och knackningar till något positivt.