shadow

På besök i järnåldern

Jag är glad att bo inom cykelavstånd till Bögs gård och Väsby gård på Järvafältet, där ett projekt pågår att återskapa det historiska odlingslandskapet. Som en del av projektet har man byggt ett järnåldershus, hemmahörande i romersk järnålder, d.v.s. år 0-400 e.Kr. Igår var huset öppet för visning och ansvarig arkeolog Mikael Söderblom var där och informerade om projektet, huset och om de spår som finns i landskapet sedan järnåldern.

Sprakande brasa med mörker omkring
Mitt i huset brann en brasa på en upphöjd härd. Högst upp på gavlarna under taknocken finns hål där röken kan tränga ut.
Järnåldershus i trä.
Husets baksida. Det här är ett mindre hus till skillnad från de långhus som var huvudbyggnad på järnåldersgårdarna. Huset är byggt med skiftesverk med liggande plank mellan urspårade stolpar, vilka står på en syllstock. Taket är ett näver- och rundvirkestak.
Husets vägg med en pilbåge hängande på en krok.
Människorna på järnåldern livnärde sig först och främst på jordbruk och djurhållning, men jakt och fiske var också viktigt. Vid jakt användes pilbågar av det här slaget, jaktspjut och fällor. Till fisket användes ljuster, krokar, mjärdar och nät, precis som idag.
Gröna och gula ax av emmervete.
Emmervete som hänger på tork. Andra viktiga grödor på järnåldern var korn, brödvete, speltvete och lin. Även havre, råg och hampa odlades. Järnålderns åkrar var små och uppgick till ca 1-2 hektar per gård.
Glöd bland stenar.
Även utanför huset brann en brasa. Under järnåldern kunde maten lagas över eld, men vanligare var att koka den i gropar med hjälp av upphettade stenar.
Fuxfärgad islandshäst som betar.
Hästen var ett viktigt djur på järnåldern, både som färdmedel, arbetskraft, köttdjur och offerdjur. Järnåldershästen såg troligen ut ungefär som islandshästar, som det idag finns gott om på Bögs gård. Andra viktiga djur var kor, får, getter, svin och hundar. Höns och tamkatt kom till Mellansverige först under den här perioden.
Flätad gärdesgård.
Ända fram till mitten av 1800-talet hägnade man in odlingarna istället för djuren. På järnåldern skedde det med stensträngar eller sådana här fläteshägnader. Till arbetet på åker och äng använde man årder, skära och kortlie istället för plog och den senare längre lien. Man har även hittat lövknivar och järnskodda hackor för lövtäkt och jordbearbetning.
Ansiktet av en forntidsgud utmejslad i en trädstam.
Utanför huset pågick arbetet med att hugga ut en gudabild ur en trädstam. Denna ska sedan tjäras och ställas vid åkern som en grödornas beskyddare. Järnålderns gudabilder var ofta förhållandevis enkla.

(Källa: Informationshäftet Järnålderns landskap med text av Mikael Söderblom, Rikard Dahlén och Olof Lundkvist, som finns att ladda ner i PDF-format på Sollentuna kommuns webbplats, för den som vill veta mer.)

Smällare och fyrverkerier

Fyrverkerier är i alla fall fint att se på, men smällare, som enbart låter otrevligt, har jag aldrig förstått mig på. Båda delarna är i varje fall ett otyg för en stor del av befolkningen.

Jag tänker främst på djurägare och deras djur. Hundar som får panik, river halva huset eller ligger i ett hörn och gnyr. Hästar, som även de får panik och skenar i hagen, halkar eller springer in i saker och kanske skadar sig eller rent av dör.

Folk glömmer ofta att det även finns gott om skotträdda människor. Människor som kanske kommer från länder där det är krig. Människor, som för varje smäll påminns om vapen som avfyras. Så även de som inte bryr sig om djuren, kunde följa förslaget nedan, om inte annat så av empati för sin egen art.

Jag, och de flesta andra som är emot smällandet, kräver inte att fyrverkerier etc. ska avskaffas. Däremot skulle vi önska att alla skjutglada människor kunde hålla sig till nyårsafton, och nöja sig med att skjuta just den natten. Då är man beredd.  Man kan ladda upp med lugnande medel, stänga in sig i ett ljudisolerat rum, ta in hästen i stallet, åka ut på landet… Men att vissa människor i minst två veckor ständigt ska behöva gå på helspänn, det känns inte rätt.

Silva hör tack och lov inte till de hundar som får panik när det smäller. Men räddhågsen som hon är, reagerar hon ibland även på höga, plötsliga ljud. När hon är utomhus på nyårsaftnar är hon inte okontaktbar, men likväl lite orolig. Tolvslagen spenderas för min del inte skålande i pommac, utan matande hunden med korv och leverpastej.

I år har jag varit förutseende; sedan julafton har jag alltid haft med mig klicker ut och klickat för varje smäll. Faktiskt har det fungerat så bra, att Silva för det mesta med förväntan i blicken ser upp på mig, då det smäller. Min syster säger skämtsamt att jag lika gärna skulle kunna använda smällare som klicker! Men kommer smällen riktigt nära och plötsligt, kan den ändå resultera i ett par förskräckta skall…

Min stackars äng!

Förra hösten var det en stor 25-manna-orienteringstävling som helt mejade ner ängarna nedanför mitt bostadsområde. Efter tävlingen såg de ut som ett enda stort hav av lera, bestrött av skräp och träflis. I år har de tagit ner en enorm massa träd och alla stora maskiner har gjort fula, leriga avtryck när de kört fram och tillbaka med de fällda träden. Tänk om de istället väntat två, tre månader med bortforslingen och då hyrt in en häst och en timmerkälke. Så mycket skonsammare det hade varit för marken!

Faktum är att naturen ofta utsätts för onödigt mycket påverkan vid t.ex. skogsbruk, bara för att man envisas med att använda tunga, klumpiga maskiner. Och det trots att en stark häst och en skicklig människa tillsammans skulle kunna utföra arbetet på ett mycket bättre sätt. Jag skulle själv vilja bli en sådan människa, den dagen jag får möjlighet att skaffa en nordsvensk brukshäst. Men jag är inte den enda. Det finns redan många. Det gäller bara att kommuner och andra som har hand om skog och mark får reda på det.

Titta på www.skogshasten.com för mer information om skogskörning. På www.hastpoolen.se kan du hitta hästrelaterade tjänster, allt från bröllopskörning till parkskötsel.

Redo att arbeta!
Redo att arbeta!

Lantliv

Så var man hemma igen efter en vecka på landet. Vi har kört häst och vagn, kelat med kaninungar, matat flasklamm, plockat pinfärska ägg och mycket mera. Nu är jag ännu mer övertygad om att jag vill ha en egen gård med en massa djur.

Jag och en av de fyra gotlandskaninungarna, Klöver.
Jag och en av de fyra gotlandskaninungarna, som jag och Vero gav namnet Klöver.

Det blev inte riktigt så jobbigt med Silva som jag befarat. Den enda som hon var riktigt rädd för var en granne som kom förbi ibland. Hon jagade inte hönsen, hon kom ganska bra överens med hunden och hon skällde inte alltför mycket på hästarna.

Silva lärde sig snabbt att tycka om att åka vagn, trots att det skumpade.
Silva lärde sig snabbt att tycka om att åka vagn, trots att det skumpade.

Jag blev väldigt förtjust i ett av de små flasklammen (vem skulle inte blivit det?). Och eftersom jag tycker mycket om får i allmänhet, är intresserad av ullberedning samt längtar efter fler egna djur, dök idén upp att jag skulle vilja ha Lilla Bä. Jag trodde jag var lite galen, men det verkade inte fårens ägare tycka. Hon skulle spara lammet åt mig tills jag hittat någonstans att ha honom!

Jag matar Lilla Bä.
Jag matar Lilla Bä.

Problemet är att jag ännu inte har hittat något ställe som kan ta emot honom. Jag har skrivit till alla fårägare jag känner till norr om Stockholm samt satt in annonser både här och där, men ingen har ännu svarat ja. Jag börjar bli rädd att Lilla Bä kommer hamna hos någon annan; någon som inte kommer tycka lika mycket om honom som jag…