shadow

Spökerier

Gårdsplan i mörker sedd inifrån ett fönster, en eld speglar sig i rutan
Spökar det månde på Delsbogården, eller vem har tänt den svävande elden?

Svenska dagbladet har just nu en serie om att tro på spöken och andar. Tydligen är det så mycket som en femtedel av Sveriges befolkning som tror att de döda kan gå igen, vilket innebär en renässans för det övernaturliga.

Och vem tycker inte att sådant är spännande, vare sig man tror på det eller inte? Jag läste dagens artikel om spökjägare med stort intresse. Bara minuter därefter tar plötsligt en speldosa i rummet intill en ton, alldeles av sig själv!

Det har en naturlig förklaring, förstås. Det är en sådan speldosa med snöre, och sådana går långsammare i slutet. Någon hade förstås kommit åt speldosan tidigare under morgonen och inte förrän nu kom den sista tonen. Spökjägarna i föreningen Spook, som artikeln handlade om, hittar naturliga förklaringar till förmodade spökerier i 80% av fallen.

Förmodligen finns det någon vanlig, tråkig anledning även till att ett minipiano jag hade som liten brukade ge små konserter när det hade långtråkigt och att en fotoram med en bild av mig ideligen vände sig in mot väggen. Men något ska väl in även i de resterande 20 procenten?

Händer det något konstigt i det här huset är det oftast lätt att skylla på något av djuren. ”Det var bara Jumjum som krafsade i sin bur” eller ”det är förstås bus-Silva som varit framme!” I annat fall kan det tänkas vara vårt okynniga husspöke Norröra.

Norröra har fått sitt namn tack vare en felhörning: ”Det var väl nå’ rör!” Och kanske är det bara just ett rör som låter, när vi skyller på vår lilla poltergeist. För den typen av spöken har jag sanningen att säga svårt att tro på. Däremot, att döda människor kan visa sig för sina nära och kära … Varför inte?

Det är en sådan sak som jag tror på ibland, precis som jag tror ibland att man kan kommunicera med djur via tankeöverföring. När man gång på gång hör om händelser där människor har förstått att en nära anhörig har avlidit, bara genom en inre förnimmelse, en knackning eller ett rop, tycker jag nästan det verkar dumt att försöka bortförklara det.

Lilla julafton

Ett ljus som brinner i mörkret
Kyndelsmässodagen firas traditionellt med tända ljus

För ett par inlägg sedan hävdade jag att tjugondag Knut var det definitiva slutet på julen. Alls icke! Där glömde jag ju alldeles bort lilla julafton, som kyndelsmässodagen ofta fått heta i folkmun.

Kyndelsmässodagen, som enligt den svenska almanackan infaller 2 februari, firas till minne av när Jesus bars fram i templet, 40 dagar efter sin födelse. Denna händelse är det sista Bibeln förtäljer om Jesusbarnet, varför detta följdaktligen räknas till den sista högtiden med julanknytning. Under förkristen tid firades vid den här tiden en botgörarfest.

Kyndelsmäss blev tidigt förknippat med ljus. Ordet kyndel betyder just ljus eller bloss. Stora ljusprocessioner har i västkyrkan varit ett sätt att fira dagen och under medeltiden tog man med sig ljus till kyrkan för att få dem välsignade.

Ett annat namn på dagen är kvindermässa, som här och var tolkats som ”kvinnomässa”. En föregångare till internationella kvinnodagen? Åtminstone en dag när kvinnorna fick fira på sitt eget vis utan något manfolk närvarande.

I det gamla bondesverige ansågs kyndelsmässodagen på många håll markera midvintern, d.v.s. dagen då boskapen stått inne halva tiden. Och inte bara boskapen förresten: det sades att även björnen vände sig i idet den här dagen.

Slutligen kan jag ge det glädjande beskedet att kornet inte kommer frysa i år och höet inte ruttna, för det sista man kan säga om vädret som rådde på kyndelsmässodagen är att det töade!

(Källor: WikipediaHögtider, Örnsköldsvik museum & konsthall)