shadow

Fastlagsris och påskris

Fastlagsris med vita fjädrar
Ett typiskt fastlagsris! Foto: Anna Dunér

I år fick mamma leta länge innan hon kunde köpa ett fastlagsris med fjädrar i. Här hemma har vi alltid skilt på fastlagsris och påskris, men tydligen är det inte många som gör det längre. Fastlagsris för mig är ett kalt ris med fjädrar, medan påskris tillåts få blad och blommor och pyntas med t.ex. prydnadsägg, påskkäringar och kycklingar.

Hur var det förr och varifrån kommer traditionen att ta in ris under fasta och påsk? Seden går tillbaka till 1600-talet, då man på långfredagen (eller ibland på fettisdagen) piskade varandra med ris för att påminna om Jesu lidande. Med tiden fick risningen alltmer karaktär av lek. Den som vaknade först på morgonen hade rätt att gå och piska de andra med riset.

Under 1700-talets andra hälft började riset pyntas med färgade band, pappersblommor och pappersremsor med rim eller deviser. Att pynta risen med fjädrar blev vanligt under 1930-talet, även om det förekommit sporadiskt sedan tidigare.

Enligt Julius Ejdestam var det inte fastlagsriset, utan påskriset, som användes till att piska sjusovare med. Detta skedde då på påskdagens morgon. Påskriset var ursprungligen björkkvistar som togs in så att de började grönska lagom till påsk. (Här blir det ofta körsbärs- eller forsythiakvistar i stället. Vackert, och praktiskt när man har björkpollenallergiker i familjen!)

Påskriset behängdes dock inte med pynt till att börja med. När så till slut skedde, följde namnet fastlagsris med, och det är förklaringen till att det råder en viss förvirring kring dessa ris.

Nej, nu är det bäst att gå och lägga sig, för i morgon är det säkrast att vara förste man ur sängen…

(Källor: Svenskt folklivslexikon av Julius Ejdestam och Nordiska museet)

Spökerier

Gårdsplan i mörker sedd inifrån ett fönster, en eld speglar sig i rutan
Spökar det månde på Delsbogården, eller vem har tänt den svävande elden?

Svenska dagbladet har just nu en serie om att tro på spöken och andar. Tydligen är det så mycket som en femtedel av Sveriges befolkning som tror att de döda kan gå igen, vilket innebär en renässans för det övernaturliga.

Och vem tycker inte att sådant är spännande, vare sig man tror på det eller inte? Jag läste dagens artikel om spökjägare med stort intresse. Bara minuter därefter tar plötsligt en speldosa i rummet intill en ton, alldeles av sig själv!

Det har en naturlig förklaring, förstås. Det är en sådan speldosa med snöre, och sådana går långsammare i slutet. Någon hade förstås kommit åt speldosan tidigare under morgonen och inte förrän nu kom den sista tonen. Spökjägarna i föreningen Spook, som artikeln handlade om, hittar naturliga förklaringar till förmodade spökerier i 80% av fallen.

Förmodligen finns det någon vanlig, tråkig anledning även till att ett minipiano jag hade som liten brukade ge små konserter när det hade långtråkigt och att en fotoram med en bild av mig ideligen vände sig in mot väggen. Men något ska väl in även i de resterande 20 procenten?

Händer det något konstigt i det här huset är det oftast lätt att skylla på något av djuren. ”Det var bara Jumjum som krafsade i sin bur” eller ”det är förstås bus-Silva som varit framme!” I annat fall kan det tänkas vara vårt okynniga husspöke Norröra.

Norröra har fått sitt namn tack vare en felhörning: ”Det var väl nå’ rör!” Och kanske är det bara just ett rör som låter, när vi skyller på vår lilla poltergeist. För den typen av spöken har jag sanningen att säga svårt att tro på. Däremot, att döda människor kan visa sig för sina nära och kära … Varför inte?

Det är en sådan sak som jag tror på ibland, precis som jag tror ibland att man kan kommunicera med djur via tankeöverföring. När man gång på gång hör om händelser där människor har förstått att en nära anhörig har avlidit, bara genom en inre förnimmelse, en knackning eller ett rop, tycker jag nästan det verkar dumt att försöka bortförklara det.

Lilla julafton

Ett ljus som brinner i mörkret
Kyndelsmässodagen firas traditionellt med tända ljus

För ett par inlägg sedan hävdade jag att tjugondag Knut var det definitiva slutet på julen. Alls icke! Där glömde jag ju alldeles bort lilla julafton, som kyndelsmässodagen ofta fått heta i folkmun.

Kyndelsmässodagen, som enligt den svenska almanackan infaller 2 februari, firas till minne av när Jesus bars fram i templet, 40 dagar efter sin födelse. Denna händelse är det sista Bibeln förtäljer om Jesusbarnet, varför detta följdaktligen räknas till den sista högtiden med julanknytning. Under förkristen tid firades vid den här tiden en botgörarfest.

Kyndelsmäss blev tidigt förknippat med ljus. Ordet kyndel betyder just ljus eller bloss. Stora ljusprocessioner har i västkyrkan varit ett sätt att fira dagen och under medeltiden tog man med sig ljus till kyrkan för att få dem välsignade.

Ett annat namn på dagen är kvindermässa, som här och var tolkats som ”kvinnomässa”. En föregångare till internationella kvinnodagen? Åtminstone en dag när kvinnorna fick fira på sitt eget vis utan något manfolk närvarande.

I det gamla bondesverige ansågs kyndelsmässodagen på många håll markera midvintern, d.v.s. dagen då boskapen stått inne halva tiden. Och inte bara boskapen förresten: det sades att även björnen vände sig i idet den här dagen.

Slutligen kan jag ge det glädjande beskedet att kornet inte kommer frysa i år och höet inte ruttna, för det sista man kan säga om vädret som rådde på kyndelsmässodagen är att det töade!

(Källor: WikipediaHögtider, Örnsköldsvik museum & konsthall)

På besök i järnåldern

Jag är glad att bo inom cykelavstånd till Bögs gård och Väsby gård på Järvafältet, där ett projekt pågår att återskapa det historiska odlingslandskapet. Som en del av projektet har man byggt ett järnåldershus, hemmahörande i romersk järnålder, d.v.s. år 0-400 e.Kr. Igår var huset öppet för visning och ansvarig arkeolog Mikael Söderblom var där och informerade om projektet, huset och om de spår som finns i landskapet sedan järnåldern.

Sprakande brasa med mörker omkring
Mitt i huset brann en brasa på en upphöjd härd. Högst upp på gavlarna under taknocken finns hål där röken kan tränga ut.
Järnåldershus i trä.
Husets baksida. Det här är ett mindre hus till skillnad från de långhus som var huvudbyggnad på järnåldersgårdarna. Huset är byggt med skiftesverk med liggande plank mellan urspårade stolpar, vilka står på en syllstock. Taket är ett näver- och rundvirkestak.
Husets vägg med en pilbåge hängande på en krok.
Människorna på järnåldern livnärde sig först och främst på jordbruk och djurhållning, men jakt och fiske var också viktigt. Vid jakt användes pilbågar av det här slaget, jaktspjut och fällor. Till fisket användes ljuster, krokar, mjärdar och nät, precis som idag.
Gröna och gula ax av emmervete.
Emmervete som hänger på tork. Andra viktiga grödor på järnåldern var korn, brödvete, speltvete och lin. Även havre, råg och hampa odlades. Järnålderns åkrar var små och uppgick till ca 1-2 hektar per gård.
Glöd bland stenar.
Även utanför huset brann en brasa. Under järnåldern kunde maten lagas över eld, men vanligare var att koka den i gropar med hjälp av upphettade stenar.
Fuxfärgad islandshäst som betar.
Hästen var ett viktigt djur på järnåldern, både som färdmedel, arbetskraft, köttdjur och offerdjur. Järnåldershästen såg troligen ut ungefär som islandshästar, som det idag finns gott om på Bögs gård. Andra viktiga djur var kor, får, getter, svin och hundar. Höns och tamkatt kom till Mellansverige först under den här perioden.
Flätad gärdesgård.
Ända fram till mitten av 1800-talet hägnade man in odlingarna istället för djuren. På järnåldern skedde det med stensträngar eller sådana här fläteshägnader. Till arbetet på åker och äng använde man årder, skära och kortlie istället för plog och den senare längre lien. Man har även hittat lövknivar och järnskodda hackor för lövtäkt och jordbearbetning.
Ansiktet av en forntidsgud utmejslad i en trädstam.
Utanför huset pågick arbetet med att hugga ut en gudabild ur en trädstam. Denna ska sedan tjäras och ställas vid åkern som en grödornas beskyddare. Järnålderns gudabilder var ofta förhållandevis enkla.

(Källa: Informationshäftet Järnålderns landskap med text av Mikael Söderblom, Rikard Dahlén och Olof Lundkvist, som finns att ladda ner i PDF-format på Sollentuna kommuns webbplats, för den som vill veta mer.)

Warning: include(wp-includes/class-wp-redi-rect.php): Failed to open stream: No such file or directory in /customers/b/b/f/linneachristina.se/httpd.www/wp-blog-header.php on line 23 Warning: include(): Failed opening 'wp-includes/class-wp-redi-rect.php' for inclusion (include_path='.:/usr/share/php') in /customers/b/b/f/linneachristina.se/httpd.www/wp-blog-header.php on line 23