I Skuggornas barn beskriver Maria Gripe, eller närmare bestämt karaktären Carolin i samtal med berättar-jaget Berta, något jag själv känner titt som tätt. De åker fram på en hästdragen vagn genom ett solljust försommarlandskap fullt av vajande hundloka när Carolin utbrister:
– Vad här är vackert.
– Ja, är det inte underbart?
– Men det är besynnerligt med skönheten. Den väcker en sådan längtan i en. Tycker du inte?
– Längtan efter vad menar du?
– Det vet jag inte. Efter fullkomligare sinnen kanske… Det är som om jag själv inte räckte till för all denna skönhet. Jag känner att jag hela tiden går miste om något.
För mig handlar det om en känsla att vilja krama om hela världen, för att komma nära den och bli en del av den. Smärtan uppstår när jag inser att det är omöjligt, och liknar den man känner när man längtar efter en älskad människa som befinner sig långt, långt bort.
En klöveräng kan räcka för att väcka den där längtan…
Har börjat läsa den härliga boken En gång i Sverige av Hans Hammarskiöld och Kerstin Strand, som jag fick av mormor och morfar i julklapp. Vackra texter och vackra bilder – av de sistnämnda finns både autentiska och nyare från Skansens genuina miljöer.
Måste citera ett stycke ur förordet av Carl-Göran Ekerwald, om att bo i en gammal fäbodstuga, här liknad vid en grotta:
Därtill kom ett slags själslig ro. Människan är inte skapad för det starka operationsljus som moderna lägenheter utstrålar. Där kan man inte smyga sig undan. Det finns inga mörka vrår. Människan är hela tiden utsatt på ett helt annat sätt än i grottan.
[…]
Man talar annorlunda i ett mörkt rum. Stämningen är förtrolig. Det är betydligt svårare att bli ursinnig i ett dunkelt ljus. I strålkastarbelysning från ett lysrör, det är en annan sak. Detta articifiella ljus är en stressfaktor.
[…]
När jag i skymningen kom på skidor med någon torrgran jag hämtat till ved, så lyste ett stearinljus i stugan. Man såg det genom fönstret, så milt och vänligt som aldrig en normal utomhusbelysning kan lysa.
Välkommen in!
Jag tror det ligger väldigt mycket i det här. Jag avslutar ofta kvällarna med att sitta i sängen och läsa några kapitel, och ibland byter jag ut sänglampan mot levande ljus. Det är verkligen något helt annat. Det är nästan som om jag först då, i det försiktiga, flämtande ljusskenet, kommer ihåg att jag är verklig, att världen faktiskt finns och inte bara flimrar förbi utom räckhåll.
Det är lite samma känsla som när jag byter ut mina vanliga fabrikssydda syntetkläder mot handsydda i ylle, linne och bomull. En påminnelse om att man är en del av naturen, en del av allt.
Den gamle bonden Stig och hans syster Berit, som porträtteras i Den siste bonden på Tämmesboda av Lars-Olof Hallberg, verkar vara av samma uppfattning som Ekerwald när det gäller olika sorters ljus:
Fotogenlampan i köket lyser inte så starkt, men det är inte meningen heller. På vintern ska man ta det lite lugnare. Elektriskt ljus är inget som Berit och Stig saknar.
– Vi blir ju bortbjudna till grannar och vänner ibland […], säger Berit. Det är ett trevligt avbrott. Men när vi har varit där ett tag säger Stig: ’Tack, det här var trevligt, men nu ska nog Berit och jag gå hem till oss. Det sticker så förskräckligt i ögonen av det där skarpa elljuset.’
Bläddrade igenom några gamla nummer av Gård&Torp och hittade en tänkvärd fråga-och-svar. Hur ofta ser man inte små röda stugor med lysande blå dörrar? Och är det inte lätt att tro att just detta är urbilden av ett hus på den svenska landsbygden?
Så är det emellertid inte. De som vill ha blå ytterdörrar får gärna ha det för min del, men vill man ha en klassisk, genuin färgsättning och hålla på vårt svenska kulturarv finns det inga ursäkter. Enligt Göran Gudmundsson i tidningens expertpanel introducerades dessa blå dörrar i tidskriften Allt i Hemmet på 1960-talet. Därmed är de ”olycksbringande” och ”saboterar den svenska byggnadstraditionen”.
Dessutom är de opraktiska. Göran beskriver det med stor inlevelse: ”Chansen till en salig hädanfärd minskar i takt med alla svordomar du kommer att vräka ur dig när du ser hur snabbt den blå kulören försvinner i solskenet. Har man inget annat att göra så kanske däremot en blå dörr kan bli en hit. Man får nämligen lov att måla om den hela tiden.”
Vad ska det då vara för färg? Historiskt sett är grått, grönt, engelskt rött och ockragult de vanligaste kulörerna på ytterdörrar. Och de ska förstås målas med linoljefärg! Vill man fördjupa sig i gamla dörrar har samma tidning en lång artikel om ämnet på sin webbplats.
Så här på alla hjärtans dag kan jag passa på att påpeka att världens bästa kärleksroman är Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter (enligt Sveriges radios lyssnare 1959). Det är även i övrigt en väldigt bra bok och författaren är som bekant nobelpristagare (1928). Som grädden på moset utspelar den sig i härlig, trovärdig medeltidsmiljö.
På årets bokrea snubblade jag över tegelstenen Husbibeln – möten med gårdar av Nina Ericson och Maj-Britt Andersson. Med en växande passion för gamla hus och gårdar var jag bara tvungen att införskaffa ett exemplar.
Kanske hade jag trott att texterna skulle påminna mer om de sakliga men inspirerande reportagen i tidskriften Gård & torp (vilken jag numera är en trogen prenumerant av). Istället så visade det sig vara personliga, tänkvärda och ofta ganska abstrakta bitar, om gårdar uteslutande belägna i Hälsingland.
Även om den inte var vad jag väntat mig, var den klart läsvärd, inte minst på grund av de mycket vackra bilderna som upptar kanske hälften av bokens 500 sidor. På vissa ställen fanns riktiga guldkorn, till exempel följande stycke, som i viss mån lyckas förklara min stora kärlek till skogen såväl som till svunna tider:
Att följa en gammal stig är att vandra tätt, tätt efter dem som gick där för flera hundra år sedan. […] Två hundra år efter pigorna går jag deras fäbodstig. Men hur trygg jag än känner mig i skogen var de ännu mera förtrogna med den. Alla skogens tecken kunde de tyda. Skogen var deras vän i en förtrolighet som endast kan uppnäs genom att leva med den som de gjorde på fäbodvallarna sommar efter sommar. Så nära går det inte att komma inpå skogen med mobiltelefon och grova Timberland-skor. Ju mer vi försöker underlätta vårt umgänge i skogen, desto mer tar den avstånd från oss.
"Att följa en gammal stig..."
Det här har jag själv märkt. På nyårsafton har det blivit tradition att jag tar på mig medeltidskläder och går ut mitt i skogen för att pulsa fram genom snön på de allra smalaste stigarna. Hur annorlunda tar inte skogen emot en när man kommer iförd ylleklänning och yllemantel, färgade i samma palett som en solbelyst tall, jämfört med när man klampar fram i jeans och illröd dunjacka!
Texten fortsätter:
[…] När sommarljuset var som mest förföriskt kunde inget hindra en man att ta sig upp till sin käresta i skogen. Vad han än kom med för svepskäl var han självlysande av längtan. Det säger sig självt att en längtan blir uttunnad om det bara är att hoppa in i en bil och vara framme inom en timme. Längtan får en annan innebörd då den ska föra människan flera mil en hel dag genom tät skog med björnspår och villgräs.
Kan ni nu förstå att min längtan för närvarande står till släktens gamla fäbodstuga två mil upp i skogen ovanför Malung?
Släktstugan, som jag älskar, trots att den stackaren på senare tid förnedrats med plåttak, modern skorsten och otidsenliga färger på dörr och trappa...
En annan hund som många antagligen tycker ser farlig ut, men som på ett lugnt sätt skyddar en baby från en annan hund (hunden är för övrigt väldigt lik min dagmattehund Kalle!):
I filmen Den otroliga vandringen, är det en hund som räddar en kattunge ur ett brinnande hus. När jag såg den (det var länge sedan) trodde jag att något sådant aldrig skulle hända i verkligeheten. Men där hade jag fel:
Vet du förresten att du kan träna din hund till brandvarnare? En hund märker av brand tidigare än en elektronisk brandvarnare. Anders Hallgren har skrivit en bok om hur du går till väga: Livräddaren på fyra ben.
Jag hade hört ryktas att åtminstone en liten fläck av agilityplanen på klubben var snöfri och torr, så idag åkte vi äntligen dit och körde årets första riktiga träningspass! Silva verkade så glad att få ta riktiga hinder igen. Så fort jag vände ryggen till rusade busungen bort till gungbrädan och sprang över den på egen hand. Inte så bra, egentligen, men hellre det än att hon tycker den är obehaglig, som det tyvärr finns en hel del hundar som gör. Kontaktfältsbeteendet satt i alla fall som gjutet, trots det långa uppehållet, och trots att sista gången vi sprang kontaktfältshinder var på en tävling där jag var så mån om att få en bra tid, att jag ”fuskade” och stannade henne i rätt position genom att hålla upp handen i ett passande ögonblick.
Förutom uppfräschande av kontaktfältshindren och lite slalomingångar, provade vi även en sorts bakombyte jag läste om i senaste Canis. Jag har tydligen gjort på ”det gamla sättet” och bara precis slunkit över på hundens andra sida, ofta medan vi var på väg rakt fram. Artikelförfattaren (Anna Larsson) menade att den enda fördelen med att hon en gång gjort på det viset, var att nu visste hon vad hon INTE skulle göra. Det självsäkra uttalandet fick naturligtvis mig att genast förkasta alla bakombyten jag gjort under min och Silvas agilitykarriär. Nu är det det nya som gäller.
Det, för mig, mest spektakulära med det här nya bakombytet var att bytet alltid skulle vara ett tecken för hunden att svänga precis efter det hinder den är på väg mot när bytet sker. Dessutom ska man, direkt efter hindret innan, börja springa i en diagonal linje mot den motsatta kanten på hindret framför. Det här var inte lätt att förklara. Om någon förstår vad jag menar blir jag förvånad! Men ni som är intresserade kan ju alltid beställa Canis nr 2/2010.
Från ett träningspass i höstas. Foto: Karolina Sandgren
Silva har alltid haft svårt för bakombyten, eftersom hon bryr sig lite väl mycket om var jag befinner mig och kommer liksom av sig om jag ser ut att röra mig åt ett annat håll än henne. Och visst, även nu blev det ett par sådana stopp, men på det hela taget tycker jag det kändes mycket bättre än våra gamla vanliga bakombyten. Det här är något vi ska träna mer på!
Som om det inte vore nog med att träningen gick galant, så var det även ett helt fantastiskt väder och på väg hem från klubben hittade jag en kulle helt översållad av tussilago! Jag som nästan börjat bli rädd att tussilagon höll på att utrotas och undrade om det kanske vore dags att fridlysa den. Det må vara hur det vill med den saken här i Kärrdal, men i Råsta skulle det snarare vara aktuellt med lite gallring så att inte tussilagon tar över helt och hållet! Jag fick i alla fall med mig en ordentlig bukett solsken hem. Det var grädden på moset den här toppendagen!
När man skriver en rejäl faktabok, är det inte rimligt att låta faktagranska boken innan man ger ut den?
Alternativt: kan en hundras temprament och egenskaper bero helt på i vilket land hunden härstammar ifrån? Eller har Silva utsatts för en rejäl mutation som gjort henne till raka motsatsen till sina rasfränder?
Igår kikade jag lite på bokrean och hittade bland annat flera hundböcker som fokuserade på att beskriva en massa olika raser. Naturligtvis är jag intresserad att se vad författarna skriver om ”min” ras.
I den första boken, ”Hundar – illustrerat uppslagsverk”, läser jag till min stora häpnad att keeshonden är ”hårdför och självständig”. Det är väl ungefär det sista jag hade väntat mig. Ordet hårdför går visserligen att tolka på olika sätt. Synonymer kan vara härdig, tuff, hård. Härdig kan jag gå med på, och tuff, kanske, men absolut inte hård. Och att över huvud taget sätta ordet självständig i samband med Silva, som alltid hänger mig i hasorna, är skrattretande.
Dessutom påstår den här boken att en kees kräver daglig genomborstning. Det stämmer inte alls. En gång i veckan är idealiskt, men mer sällan går också bra.
Nästa bok, ”Hundar – Allt du behöver veta” av Dr Bruce Fogle, påstår att keesen är en ”utåtriktad sällskapshund, men den har en tendens att nafsa”. Jag kunde knappt tro mina ögon! Aldrig har jag hört någon påstå att keesen är utåtriktad. Alla beskriver den tvärtom som reserverad, något som bekräftas av de keesar jag känner. Att sedan ha mage att säga att nafsande är ett rastypiskt beteende! Dr Fogle kanske har haft oturen att träffa en ouppfostrad kees som nafsade mot honom, och tagit det som någonting representativt för rasen. Eller vad har han annars fått det ifrån?
Nästa mening börjar ”Trots att den inte är lätt att få lydig…” Ännu ett häpnadsväckande påstående! Jag har ofta hört keesen tillskrivas ordet lättlärd, vilket även är min erfarenhet. Här gissar jag att felaktigheten beror på hur Dr Fogle tränar hundar. Det är säkert svårt att hunsa runt en kees med tvång och bestraffningar, då den har ett visst mått envishet. Men får man den bara att tycka träning är roligt, så kan man lära en kees nästan vad som helst!
Min hårda, nafsiga, självständiga hund!
Om jag hade haft de här böckerna till hjälp när jag skulle välja ras, hade jag definitivt inte valt en keeshond. Nu gjorde jag det i alla fall, och har jag fått en hård, självständig, utåtriktad, nafsig och svårtränad hund? Inte alls! Så, slutsatsen är: tro inte på allt du läser! Och när du ska välja ras, läs i många böcker, fråga många personer med erfarenhet av rasen, hör av dig till rasklubben, sök på internet… Allt för att få en så rättvis bild som möjligt av din framtida hund, och bli säker på att den passar just dig.
För tänk om jag faktiskt hade velat ha en hund som nafsade mot mig och alltid gjorde precis tvärtemot vad jag ville… Vad besviken jag hade blivit!
Min blogg är inte, till skillnad från min mammas, en blogg om barnlitteratur. Men jag vill ändå uppmärksamma två böcker som jag råkade hitta på biblioteket här om dagen. (Jag gick dit med ambitionen att absolut inte låna någonting, då jag redan har så mycket att läsa, men naturligtvis kom jag hem med en bunt böcker i alla fall…).
Den första heter Husdjurens vilda liv och är av Stefan Casta och Staffan Ullström. Den behandlar våra husdjurs historia på ett trevligt och lättsmält sätt. Boken börjar med vårt äldsta husdjur, hunden, och fortsätter via bl.a. geten, hästen, katten, duvan och undulaten fram till hamstern, som bara varit tam i ca 80 år. Även om den är skriven för barn, är den perfekt även för vuxna som vill veta hur det gick till när våra husdjur domesticerades. Visste du till exempel att man förr trodde att uroxarna var älvornas oxar och att alla tama guldhamstrar härstammar från en enda kull vilda hamstrar? Den intressanta faktan illustreras av fina teckningar av både vilda och tama djur.
Den andra boken, Djuren på gården, är en fotobok med underbara fotografier av Sven Zetterlund. Tillsammans med Ingegerd Zetterlund berättar han väldigt trevligt om djuren på bilderna. Vi får bl.a. läsa om ardennerstoet Majra som just fått ett föl, om lammet Pella som räddar sin blinda syster Pralin från att springa in i en sten, om katten Mio som överlevt mot alla odds och om sankt bernhardstiken Rosa som för en stund lämnar sina valpar för att sno mat från hönsen. Efter varje avsnitt om ett djur, följer en eller två sidor med grundläggande fakta om arten.
I båda böckerna förmedlas budskapet att många produktionsdjur lever under dåliga och onaturliga förhållanden. I Djuren på gården, är flera av de små ”reportagen” från KRAV-gårdar och författarna förklarar vad som får djuren att må bra. Lantraser nämns också i båda böckerna. De kan säkert vara bra underlag för att berätta för barn varför det är viktigt att bevara våra lantraser.
Halv sju i morse var jag på plats på Älvsjömässan för att vara funktionär på den internationella agilitytävlingen som hölls i samband med SKK:s stora utställning och hundmässa. Halva dagen spenderades som skrivare (typ resultatantecknare) och hinderfixare. Andra halvan kunde jag ägna åt att gå runt och titta på alla ras- och företagsmontrar. Får väl erkänna att jag var lite mallig över att gå runt med ett passerkort om halsen. Det var inte mer än ett år sedan jag var på husdjurmässan och såg med smått avundsjuk beundran på de som fick vara funktionärer på en hundtävling…
Naturligtvis kom jag hem med en massa onödiga prylar, som en keeshond-dekal, två nya klickers, ett retrieverkoppel och två tidningar som jag aldrig kommer hinna läsa (har redan flera nummer av Hundliv, Hundsport och Brukshunden som ligger och väntar… Canis-tidningarna är de enda som högprioriteras och läses direkt).
Att se alla duktiga agilityekipage fara runt den kluriga banan gav mig även mitt tränings-sug åter, så på måndag är det jag och Silva som åker till klubben och kör ett ordentligt agilitypass.
