Innan jag blev hundägare var det något jag såg fram emot: att andra kom fram och klappade och beundrade min hund. Nu fick jag en hund som på intet sätt uppskattade uppmärksamhet från främmande människor. För hennes skull måste jag säga nej när någon ber att få klappa.
Även barn måste jag avvisa, trots att de inte alls är lika läskiga som vuxna. Men om ingen någonsin kommer fram och petar på Silva, kommer hon känna sig tryggare i längden. Samtidigt vill jag inte riskera att hon gör barn hundrädda genom att skälla på dem.
Visst är det tråkigt att behöva göra förväntansfulla barn besvikna. Men… måste jag verkligen göra dem besvikna? Har jag tid svarar jag gärna: ”Inte klappa, men ni kan vinka åt varandra!” Och så ber jag Silva vinka och barnet vinkar också.
Sedan jag fick beskedet att jag och Silva inte kommer kunna tävla något mer har jag varit väldigt otaggad på hundträning. Under hela vintern har vi mest gått våra rutinmässiga promenader och kört lite spontant godissök, paketöppning och liknande. Nu när våren är här blir jag så sugen på att köra agility, men inte heller det känns särskilt kul när man har en hund som är antingen halt eller dopad…
En sak finns det emellertid som vi båda tycker är roligt och det är olika apporteringsövningar. Det är fascinerande att se hur den här hunden som tidigare aldrig tog något i munnen – inte på några villkor – nu inte kan få nog av att hämta föremål.
Jag har nog rent av uppmuntrat det här beteendet lite väl mycket. Sitter man och syr eller tittar på TV eller äter lunch eller något annat tråååkigt, händer det titt som tätt att Silva kommer trippande med något i munnen. Ibland är det en tappad penna, en vante som hamnat på golvet eller något skräp och då blir jag så stolt över min lilla hjälpreda. Men att överösa hunden med beröm när hon varit och rotat i papperskorgen eller tagit saker från kaffebordet eller skohyllan, som faktiskt ska vara där, det är inte lika lätt!
Ibland hittar hon en tom toarulle och då är lyckan gjord. Då kommer hon med den till mig för att få den fylld med godis. När den sedan är tömd får hon själv lägga den i återvinningskassen. Nästa steg är väl att lära henne sortera papper, plast och metall till rätt kasse!
Det har blivit en del ord som har med föremål att göra:
Grip! – ta föremålet i munnen och håll fast
Ge mig ***! – kom med föremålet till mig
Plock-upp! – ställ dig med framtassarna mot mina ben så att jag slipper böja mig för att ta emot föremålet 😉
Apport! – lydnadsapport där hon kommer och sätter sig bredvid mig med föremålet i munnen
Hämta ***! – inte medvetet inlärt, men typ gå och ta föremålet och invänta vidare order
Var är ***? – leta upp föremålet
Städa! – ta föremålet och lägg det i behållaren
Lägg den i/på ***! – håller för tillfället på att lära henne skillnaden mellan bordet, fåtöljen och trappan
Men hennes paradnummer är nog fortfarande att hämta mjölet ur skafferiet:
Två gånger tidigare har jag påbörjat projektet lära-Silva-leta-svamp. Första gången tränade vi med vanliga kantareller och kom aldrig särskilt långt. Nästa gång jag blev inspirerad tänkte jag att det var smartare att träna henne på trattkantareller eftersom det är betydligt mer förekommande i skogarna här omkring. Vi kämpade på, men hade så mycket annat kul på gång, så att vi inte hann bli klara förrän det var vinter.
I år har Silva varit halt en stor del av hösten (hon är för övrigt friskförklarad nu!), vilket inneburit att vi inte har kunnat ägna oss åt långpromenader och agility. Och vad passade bättre då, än att ta upp svampträningen igen? Vi fortsatte med trattisar och Silva gjorde stora framsteg.
Förra året hade vi problem med att hon gärna tog svamparna i munnen när hon hittade dem, istället för att direkt komma till mig och markera. Men i år använde jag upptinade svampar som jag sparat i frysen. Dessa var tydligen alldeles för blöta och slabbiga för att locka till närkontakt, för något sådant beteende dök inte upp den här gången, inte ens när vi gick över till färsk svamp.
Och nu kan hon det faktiskt! På kommandot ”trattisar” söker hon av ett område, hittar svampen, kommer till mig och tillkännager sitt fynd, varpå hon på min uppmaning går tillbaka och visar var hon fann den. Hon kan även markera svampen helt spontant, utan kommando, men det har visat sig att mina ögon oftast hittar den snabbare än hennes nos.
Idag var första gången det var tvärtom! Jag stod som bäst och stoppade ner en blek taggsvamp i en påse, när hon kom och krafsade mig på benet. Då vill det till att man vågar lita på sin hund! Det har hänt att hon blindmarkerat, bara för att det ska hända någonting. Jag letade med blicken på den till synes svamplösa marken medan jag lite halvhjärtat berömde Silva. Men så, precis när jag skulle ge upp, såg jag dem! En hel drös stora, fina trattkantareller!
Ut med en hel näve godis ur fickan och från halvhjärtat beröm till översvallande! Och jag som redan – helt på egen hand – lyckats hitta så många trattisar att jag bestämt mig för att inte plocka fler, eftersom jag inte har tid att ta hand om dem, kunde förstås inte låta bli att fylla min påse med dessa Silvas första egna svampfynd.
För den som vill försöka lära sin hund att leta svamp finns det många kurser på temat, en bok av Anders Hallgren och Marie Hansson (Kantarellsök med hund) och en bra artikel på Canis.se (som jag själv utgått från).
Mina senaste fotorundor har varit inspirerad av Tajma, som nämnde att hon lär sina hundar vissa tricks för att få bra foton. Hittills har jag i princip nöjt mig med småtrista porträtt och inkallningsbilder när det gäller hundfotografering, eftersom Silva alltid kommer springande till mig när hon märker att det är fotodags. Men nu inser jag att hon kan mer än jag tror. Om jag först belönar henne några gånger för att hålla en viss position så kan hon stå kvar även medan jag knäpper av några bilder.
Fotografering kan faktiskt vara bra aktivering även för hunden, inte bara för matte/husse. Tänk ut ett roligt motiv och tvinga hunden att använda huvudet. Kom bara ihåg att hunden inte ser någon skillnad på foto-träning och annan träning. Samma inlärningsprinciper gäller. Hunden behöver fortfarande motiveras med bra belöningar och förtjänar en tydlig och tålmodig tränare. Om du fokuserar så mycket på att få det perfekta fotot så att du blir sur och irriterad när det inte blir som du vill, är det inte längre bra aktivering.
Nu vill jag bli utmanad! Nämn ett motiv och jag ska fota det!
Och på tal om lek (i förrförra inlägget) kommer här ett filmbevis på att Silva trots allt kan tycka det är kul att leka och dessutom på självständigt sätt. Jag hittade den här gamla videon och blev faktiskt lite förvånad över att se henne leka så engagerat på egen hand! Men då fanns ju Grisen, hennes älskade gosedjur som nu är försvunnet. Varje gång vi passerar platsen där Grisen försvann sticker Silva upp i skogen och lyssnar ovanligt nog inte på mig när jag ropar. Minns hon? Känner hon lukten av den utan att lyckas lokalisera den? Eller är det bara någon som tappat lite mat?
Jag har just haft ett mycket roligt och givande träningspass med Silva.
Det började med att jag kände mig urless på att man aldrig kan vara säker på om hon för tillfället går att belöna med lek eller inte. På förmiddagens lydnadsträning gick hon ett snyggt fotgående. Jag slängde iväg en boll, för det senaste halvåret ungefär har hon trots allt ganska ofta blivit glad för kastade bollar. Men nu låtsades hon inte ens se tennisbollen som for iväg genom luften. Hon bara nosade i marken och verkade hoppas att det skulle ha ramlat ur någon liten godissmula ur fickan samtidigt som jag drog upp bollen. Vilket det inte hade, då bollen suttit i en separat ”bollhållare”. Inte särskilt bra belönat fotgående, alltså.
Så när jag kom in igen satte jag mig vid datorn och googlade på ”lekutveckling”. Bland annat hittade jag denna suveräna artikel på Fanny ”Klickerklok” Gotts blogg, som jag läser ibland. Efter att ha fördjupat mig i den och i några andra texter satte jag igång med Silva, som så många gånger fått heta tråkmåns just på grund av sitt bristande lekintresse. Jag tog fasta dels på att starta varje pass med lek och att lägga in små lekpauser då och då i passet, och dels på att uppmuntra gripande och drag i annan träning. Så här såg passet ut:
Jag väckte den sovande Silva med ett käckt ”upp och hoppa!”. På en sekund var hon pigg som en mört och skuttade glatt med mig ut i tamburen. Där plockade jag ner hennes favoritleksak från hyllan, nämligen en gummiboll i ett snöre. (Observera att här är det snöret som är det roliga, bollen är bara där för att ge snöret lite tyngd och styrsel, anser Silva!) Eftersom vi ännu inte gått dagens längre promenad hade hon nog lite myror i benen, så hon var genast med på noterna, tog tag i snöret och drog för kung och fosterland.
Tanken var att bara hålla på en pyttekort stund, men Silvas intensiva lek var så förstärkande för mig att jag höll på lite längre än så. Snart låg hon på golvet och ville inte längre. I vanliga fall skulle jag ha gett upp ganska omgående, men nu hade jag läst att det var precis vad man inte fick göra. Och hör och häpna, efter att jag sprungit omkring med snöret och fånat mig ett tag, for hon faktiskt upp igen och började leka nästan lika intensivt som innan. Då passade jag på att ta ifrån henne leksaken innan hon tappade gnistan igen. Tidigare har jag avslutat med loss-kommando och en godbit. Nu har jag förstått att det är mycket bättre att behålla fokus på leksaken, så att hon tycker det är synd att den försvinner.
Jag har länge velat lära Silva att hämta något ur ett skåp, inklusive att öppna och stänga skåpet. Nu passade den övningen väldigt bra, då det ingår både drag (dra i snöre för att öppna skåpet) och bärande. Själva öppnandet kunde hon sedan tidigare och det tycker hon är riktigt roligt. Nu övade vi in resten av delbeteendena och började sätta ihop det. Lekpauserna som jag la in då och då gick utmärkt. Jag hade inte trott att hon skulle visa något som helst intresse för leksaken, när hon nyss blivit serverad frolic ur min hand, men där hade jag fel! Hon kampade hur bra som helst!
Framöver ska vi alltid träna efter detta mönster (eller nja, kanske bara inomhus till en början – utomhus är det för stor risk att jag faktiskt inte får igång henne hur mycket jag än försöker – men om ett tag hoppas jag att det ska gå på de allra flesta ställen). Vilken dröm för en klickertränare att i alla situationer kunna välja mellan godis och leksak allt efter vilket som passar bäst för det aktuella beteendet, och inte behöva hålla sig till bara det ena, eftersom det är det enda hunden accepterar.
Som jag nämnt tidigare går Silva mycket lös nu för tiden. Hon har alltid varit duktig på att gå lös och komma på inkallning, men aldrig så duktig som nu, om jag får säga det själv. Knepet är att få hunden att vilja vara i närheten av dig och vara uppmärksam. Här följer några saker jag gör för att uppnå detta:
Tappa vanten
Jag har lärt Silva att plocka upp saker jag tappar. Inget kommando behövs, tappar jag en vante eller en leksak eller kopplet, så ska hon frivilligt plocka upp det och komma och ge det till mig. Och eftersom matte är så klantig – ibland tappar hon vanten flera gånger under en liten promenad runt kvarteret – så är det bäst att hålla koll på henne.
Tyst inkallning
Lär man in en inkallningssignal som bygger på kroppspråk istället för på ord eller vissling, måste hunden vara uppmärksam med fler sinnen än hörseln. Jag gör helt enkelt så att jag stannar då och då under promenaden. I regel märker Silva det ganska snabbt och då kommer hon gensast springande och får belöning.
Överraska!
Nu råkar min hund vara en liten gottegris, men även hon skulle nog tycka att det var tråkigt i längden att få en liten godisbit varje gång hon förtjänade belöning. Om hunden alltid vet vad som väntar hos dig, skulle den dessutom kunna välja: ”hm, vill jag helst ha en liten godisbit eller springa fram till den där hunden/fortsätta lukta på den här intressanta fläcken/plaska i det skojiga vattnet etc.” Om du däremot varierar belöningen mellan olika sorters godis, lekar, beröm, kel eller kanske ett ”varsågod” att få gå tillbaka till störningen, och emellanåt ger en riktig jackpott (något som hunden verkligen älskar), blir det mycket mer intressant att komma till dig.
Skvallerbytta
Skvallerträning är effektivt för hundar som gärna går fram till, eller skäller på, andra hundar eller människor. Lär hunden att störningen är en signal för att t.ex. ta ögonkontakt med dig. Det här har jag gjort med Silva för passerande människor. För trots att hon är rädd för människor som tar kontakt med henne, är hon nyfiken på sådana som bara går förbi. Så fort hon ser en människa brukar hon sluta upp vid min sida och gå där tills mötet är avklarat.
Inkallningsträning med handtarget
Det här är ett utmärkt sätt att lära in inkallning. Håll fram handen och belöna hunden för att röra vid den. Upprepa flera gånger och öka gradvis avståndet mellan dig och hunden. När hunden målmedvetet springer fram till dig och duttar på din hand, lägger du till inkallningsordet. Det finns flera fördelar med den här metoden. Bl.a. kommer hunden alltid att komma ända fram till dig och så tycker de flesta hundar att det är väldigt roligt med targetträning. Hög motivation att komma till dig, alltså!
Välj dina fester!
Det sägs att man ska välja sina fighter, men det är också en bra idé att välja sina fester! Jag menar helt enkelt att du ska belöna som bäst, när hunden är som duktigast. Så fort hunden förstår vad ”hit” betyder, kan du gradvis minska belöningsfrekvensen. Men gör det inte slumpmässigt. Om hunden kommer lunkande en halv minut efter att du ropade, är det ett bra tillfälle att låta godiset bli kvar i fickan. Vänder den däremot på studs och kommer flygande i full galopp, då är det jackpott som gäller!
Nu när julen närmar sig vill jag dela med mig av en liten film som jag tycker är helt fantastisk! Någon mer än jag som bli inspirerad till att träna tricks?
Som jag tidigare visat här på bloggen, har jag lärt Silva att blåsa bubblor i vatten. Så här om dagen ville några av mina kära släktingar se det i verkligheten. En vattenskål placerades framför Silva – som tog några klunkar och svansade därifrån. ”Vad är ditt kommando?” frågade en av släktingarna, själv hundägare. Jag måste erkänna att jag reagerade med pur förvåning. Inte hade jag något kommando på att blåsa bubblor! Hemma i köket fungerade åsynen av den vattenfyllda plastburken nog så bra som kommando.
Och så är det ju. Vi klickertränare säger ofta att vi låter hunden utföra beteendet frivilligt innan vi sätter på kommando. Men hur frivilligt är det egentligen? Inte kommer väl hunden och visar upp sin repertoar av beteenden medan vi håller på med annat. Inte går Silva och blåser bubblor i sin vattenskål medan jag sitter och bloggar. Nej, hunden vet oftast när det lönar sig att utföra vilka beteenden.
Just därför tror jag att många klickare, liksom jag, slarvar med kommandon. Åtminstone när det gäller tricks och liknande. Då går det som det går också – man får inte visa upp den där roliga cirkuskonsten, bara för att hunden inte kan skilja på en dricka-skål och en blåsa bubblor-skål, när det inte ser ut precis som hemma. Och hur skulle man i ärlighetens namn kunna kräva det? Mer generaliseringsträning skulle i värsta fall leda till att jag inte kunde ge Silva vatten ur främmande skålar, för att hon inte ville sluta bubbla i dem!
Så nu har jag börjat träna in ordet ”bubbla!”. (Tack vare den myckna trääningen har Silva dessutom börjat bubbla mer medvetet och en längre stund åt gången!) Som vanligt blir det väldigt blött på köksgolvet. Då fick jag snilleblixten att även lära Silva hämta en trasa (på kommando!).
Nu är det så att jag de senaste veckorna tränat Silva att dra – dra av mig strumpor, öppna skåp och öppna lådor (genom att dra i rep) – och till min förvåning (med tanke på hennes ringa föremålsintresse) har hon snabbt utvecklat ett väldigt fint dragande där hon lägger tyngden på bakbenen. Så nu visade jag trasan, klickade några gånger för att nosa på den och bita i den. Sedan tänkte jag kräva att hon höll i den en stund. Men Silva visste ju vad det handlade om! Hon grabbade tag i trasan, la tyngden på bakbenen och backade i rask takt flera meter ifrån mig!
Detta var ju faktiskt raka motsatsen mot vad jag ville lära henne så jag fick tänka om. Tack vare lite targeting och baklängeskedjing var det snabbt ordnat. Så nu kan jag inte filma det och visa hur roligt det såg ut… Men – om jag får bra stimuluskontroll på ”hämta trasan”, kan jag ju därefter lära henne att gå baklänges och släpa den med sig. Kommandon är inte alltid nödvändiga – men nog är de himla bra att ha ibland!