Nu är det konstaterat att Silva har artros i en tå. En futtig liten tå, som förstör allting! Pga den måste Silva nämligen äta den smärtstillande medicinen Metacam. Och med Metacam i kroppen får hundar inte tävla, då den är dopingklassad. Det går inte att få dispens för den.
Med alla bekymmer som jag har med Silva (rädslor, separationsproblem, klåda, hältor…) har träning och tävling varit det som gjort att det ändå varit övervägande roligt att ha hund och som gjort det värt att kämpa vidare. Träna kan vi förstås göra ändå (även om vi bör ta det lugnt med agilityn), men det har ändå varit tävlingarna som varit målet, som gjort att jag vetat vad jag ska träna på, som ökat motivationen – förutom att det helt enkelt är väldigt roligt att tävla!
Så just nu känns det tungt… Vi hade just börjat med rallylydnad (ett litet KM hann vi med!) och hon hade fått upp farten på agilitybanan. Men där tog det alltså stopp. Nu får vi göra annat. Leta efter fler sorters svampar? Dra pulka? Springa ärenden mellan familjemedlemmar? Luktdiskriminering? Spår? Ja, nog finns det en hel del kul man kan hitta på med sin hund även om man inte tävlar, men vad vi än gör kommer jag sakna tävlandet…
Idag skulle jag och Silva ha debuterat i rallylydnad om det inte vore för den dumma tassen. Och igår skulle vi ha tävlat agility på hemmaplan. Istället fick jag åka dit utan hund för att vara funktionär och det blev för all del trevligt ändå, även om jag som inte tävlat officiellt sedan en enstaka gång i maj, blev väääldigt sugen på att köra…
Ett bra tips fick jag också. En tjej gick förbi mig, strålande glad efter ett lyckat lopp och berättade för sina kompisar att hunden hade haft god fart idag, eftersom hon precis innan hade kört ett litet shaping-pass. Nästa tävling (för visst blir det väl en sådan!?) ska jag göra likadant. För vad gör Silva mer uppspelt än att försöka lista ut vad hon ska göra för att få klick och godis? Kanske kan det äntligen få henne att springa SNABBT runt banan?
Silva har haltat i en vecka nu. Vi var hos veterinären i måndags och deras enda gissning var artros i en tå. Artros är, för de som inte vet det, ett kroniskt ledproblem som beror på obalans i bildningen av brosk. Tassen röntgades för en månad sedan när hon också haltade och då syntes inga tecken på artros. (Den gången konstaterades furunkulos, men det fanns det inga tecken på nu.)
Veterinären trodde inte att det skulle synas något på röntgenplåten nu heller och därför ska ett nytt försök inte göras förrän om två, tre veckor. Tills dess får vi leva i ovisshet. Silva får smärtstillande och inflammationshämmande medicin, som enligt veterinären skulle få henne att sluta halta. Men hon haltar fortfarande.
Om medicinen verkade, skulle vi kunna gå vanliga promenader, bara undvika lite vildare aktiviteter. Som det nu är vågar jag inte det. Vill ju inte tvinga med henne på något som gör ont!
Och som vanligt väljer Silva en ovanligt olämplig tid att bli sjuk. Att delta i agilitytävlingen på vår hemmaklubb nästa lördag är bara att glömma. Den betydligt lugnare rallylydnaden skulle nog inte vara något problem med tanke på tassen, men alla smärtstillande åtgärder klassas som doping så vi lär tvingas stanna hemma även från de tävlingarna. Jag som sett fram emot att debutera i ytterligare en gren…
Inte heller kan Silva fortsätta vara lillmattes träningskompis i agilitykursen som de påbörjat tillsammans. Som tur är får Berenike låna instruktörens bostonterrier tills vidare, så hon kan i alla fall gå klart kursen. Men från min sida sett var något av det bästa med den där kursen att se de två arbeta tillsammans och att Silva fick välbehövlig självständighetsträning.
Roligheterna avlöser varandra just nu! I tisdags var jag och Silvan på en tre timmars introduktion till den nya hundsporten rallylydnad (blev officiell i år). Jag har länge varit sugen på att börja och hade kommit så långt att jag läst igenom reglerna och skrivit ut nybörjarklassens skyltar. Men det behövdes något av det här slaget för att jag skulle komma igång på allvar.
Foto: Berenike Dunér
Det var faktiskt roligare än jag trodde och inte riktigt lika enkelt som jag väntat mig. Det svåraste verkar vara att få flyt i det hela och inte stanna upp vid skyltarna för att komma ihåg vad det är man ska göra, samt att hålla reda på kopplet, som hunden måste ha på sig i nybörjarklassen. Jag är van att hålla det i vänster hand när jag har hunden på vänster sida, men nu ska det vara tvärtom, och det lär kräva en del övning.
Själva momenten känns inte som något större problem då man får (ska!) visa, uppmuntra och ge dubbelkommandon hej vilt, till skillnad från i tävlingslydnad. Å andra sidan kanske just detta med att visa blir en utmaning i sig, då Silva lätt blir förvirrad av för mycket handtecken. Men hon är van vid att följa min hand och med det kommer man långt.
Exempel på moment är olika svängar och vändningar, gå slalom mellan koner, sätta hunden och gå ett varv runt den eller backa med hunden gåendes framför.
I agility och tävlingslydnad har jag känt att jag riskerar att förstöra träningen om jag börjar tävla för tidigt (då man inte har chans att belöna och rätta till fel under en tävling). I rallylydnaden känns det annorlunda, just eftersom det inte handlar så mycket om statiska, exakta moment.
Därför har jag redan sett ut ett par tävlingar som jag tänker åka på i höst, nämligen på Häverö BK, Skarpnäck HU och Apollogruppen. Dessutom är det KM på vår hemmaklubb SoSu BK den 16 oktober. Samma dag är det även agility-KM för barn som Berenike och Silva ska delta i. Spännande värre! Dessförinnan ska de två sötnosarna gå fortsättningskurs i agility som börjar nu på lördag. Jag undrar om hon eller jag ser fram emot det mest!
På Solna-Sundbybergs BK:s klubbmästerskap i agility förra torsdagen blev jag och Silva till min stora förvåning vinnare i vår storleksklass. Det känns förstås jätteroligt! Vår första egentliga framgång på en tävlingsbana!
Men vi skulle inte ha blivit klubbmästare om jag inte för första gången låtit bli att rätta till ett fel som Silva gjorde i agilityloppet. Jag har tränat in kontaktfältshindren enligt en princip som kallas ”två på, två av”. Hunden ska stanna längst ner på balanshindren med baktassarna kvar på hindret och framtassarna i marken. Så ska den stå kvar tills föraren ger frikommando. Det här gör man för att säkert veta att hunden kommer att trampa på det markerade fältet på nedfarten.
Ibland har det hänt att Silva glömt bort det här i ett tävlingslopp och bara sprungit rakt på. Jag har då alltid tagit tillbaka henne upp på hindret och låtit henne göra om tills det blir rätt. Eftersom hunden inte får gå tillbaka upp på ett hinder man den redan passerat blir vi diskade, men det är värt det. Skulle hon få springa vidare skulle hon bli belönad för ett felaktigt beteende och risken för att det skulle upprepas skulle öka.
Men nu struntade jag alltså i att hon slarvade – två gånger. Först var jag väldigt irriterad på mig själv, men sedan tänkte jag att det kanske är lika bra.
Balansen. Foto: Berenike Dunér
Vi får nästan alltid tidsfel när vi tävlar. Silva är helt enkelt för långsam och långsammast är hon på balanshindren. Slutade jag kräva att hon stannar längst ner, skulle vi inte bara tjäna in den tid hon annars skulle stått still, utan hon skulle antagligen bli mindre tveksam och våga springa på mer över hela hindren.
Å andra sidan ökar ju då risken att hon hoppar ner för tidigt från hindret och missar kontaktfältet, vilket ger fem fel. Men så långsam och försiktig som hon ändå är, tror jag att risken är väldigt liten. Hon är dessutom så van att behöva springa ända ner att det borde sitta mer eller mindre i ryggmärgen.
Det är väldigt lockande att skippa hela två på, två av-köret, även om det känns lite synd att bara ge upp något som jag ändå lagt ner mycket tid och energi på. Och det är ett viktigt beslut. Har jag väl börjat låta henne springa rakt på blir det svårt att börja kräva det igen. Fast nu har jag ju redan låtit henne göra det, så det kanske inte är så mycket att fundera på…
I alla fall tar jag gärna emot åsikter om det här från agilitykunniga läsare!
"Är det vår? Då stannar jag nog helst i sängen..."
Som de flesta andra älskar jag våren. Men det skulle vara lättare att njuta av den fullt ut om ens dagliga promenadsällskap kände likadant. Delad glädje är ju som bekant dubbel glädje! Tyvärr har jag en hund som fullkomligt avskyr våren. Först är hon glad när hon märker att vi ska gå ut. Men det håller bara i sig tills jag öppnat ytterdörren. Så fort hon hör smältvattnet droppa från taket och ser solen lysa på den fuktiga marken sätter hon sig på hasorna och vägrar ta ett steg över tröskeln.
Man får helt enkelt dra henne ner för förstutrappen och sedan fortsätter det så, så länge jag har henne kopplad i alla fall. Det är ungefär som att vara ute och gå med en tegelsten i ett snöre. Vår-effekten blir särskilt märkbar när vi har Wilda med oss på promenaden. Wilda bryr sig inte mycket om årstider utan är nästan alltid pigg och glad. Så där går jag med en hund som ska framåt så fort som möjligt och en som helst inte vill framåt alls. Det är ett under att jag inte gått av på mitten än!
Uttrycket "envis som en åsna" skulle gott kunna ersättas av "envis som en spets"...
Blir det träning av piggnar hon i all fall till lite grann. Här om dagen hade vi årets första utomhuspass i agility. Jag släpade ut några hopphinder, lyckades hitta en någorlunda plan plats där all snö faktiskt var borta och tränade lite på en övning vi gjort rätt mycket på sistone. Den går ut på att Silva ska bli mer självständig och kunna springa och ta hinder utan att jag följer med hela vägen.
Jag ställer två hinder (A & B) bredvid varandra horisontellt, som ett staket. Det tredje hindret (C) ställer jag vertikalt mot de andra två, så att de tillsammans bildar ett T. Tanken är att jag ska kunna skicka henne bort till hinder C och själv stå kvar mellan A och B. Successivt flyttar jag hinder C längre och längre bort. Och självklart varierar jag mellan att hon efter hinder A får komma direkt till B, för att hon inte ska ta något för givet utan fortsätta lyssna på mina signaler. Det här går superbra och jag är så nöjd att jag kom på att göra den här övningen, verkligen nyttigt för min osjälvständiga lilla fjant!
I övrigt har vinterns agilityträning (som ägt rum i ett ridhus) framför allt gått ut på att öka farten. Och hjälp vilken fart hon haft! Det märks verkligen att hon trivs bättre när det är kallt. Dessutom har jag nästan uteslutande använt externbelöning, alltså ställt en godisskål i slutet av banan. Här är hon skicklig på att komma på alla möjliga knep för att få ta godiset i förtid. Men för varje gång blir hon allt duktigare på att arbeta tills jag ger varsågod. Konstigt, tycker jag, att det ska vara så väldigt stor skillnad på farten och motivationen, bara för att godiset är synligt! Så är det i alla fall, och det känns hoppfullt inför tävlingssäsongen!
TV-programmet Huset fullt av hundar har blivit väldigt kritiserat redan innan det hade premiär i tisdags. Jag hade i princip bestämt mig för att inte följa programmet, eftersom jag visste att jag bara skulle bli irriterad och upprörd. Men har man en blogg som till stor del handlar om hundar är man väl nästan tvungen att titta på ett så omdiskuterat program?
Jag kan ju börja med att säga att grundidén med programmet trots allt är god. Man vill utmana fördomar och visa att man inte ska ”döma hunden efter håren” samtidigt som man får tips om vad man ska tänka på vid val av hund. Programledare är Claudia Galli som är utbildad instruktör och tidigare hållit i barnprogrammet Bulldogg, som jag i princip bara har gott att säga om. Bra förutsättningar alltså – tyvärr blir det ändå helt galet.
Det börjar med att man väljer att utforma programmet som en dokusåpa. In med sex hundar i en familj utan mycket tidigare hunderfarenhet. Låt familjen rösta bort de hundar som inte passar dem. Att det här konceptet är oansvarigt gentemot hundarna behöver jag väl knappast påpeka. Diverse bloggare, veterinärer och djurexperter har uttryckt sin bestörtning. Men programmet motverkar dessutom sitt eget syfte på flera olika sätt.
Hundarna röstas ut tills bara en vinnare kvarstår...
I det första programmet är fyra av de sex hundarna inte mer än fem, sex månader gamla. Jag kan bara tänka på hur Silva var i den åldern och konstatera att en sådan hund i ett hus kan vara mer än nog. Jag vet också att en hund kan bete sig ganska så annorlunda beroende på om den är själv eller i en flock med en massa andra hundar. Med andra ord verkar det inte direkt vara någon optimal situation att välja sig en familjemedlem för flera år framöver.
För att lära känna hundarna får familjen prova olika aktiviteter med dem. Och visst är det kul att svenska hundägare får upp ögonen för olika hundsporter, jättekul! Och visst är det viktigt att aktivera sin hund. Men när man ska skaffa en vanlig familjehund hör knappast förmågan att putta på en boll eller fånga en frisbee till de avgörande egenskaperna. Desto viktigare är det att hunden fungerar i vardagen: klarar av hantering, hundmöten, olika miljöer etc. Men sådant gör sig naturligtvis inte lika bra i TV. Sedan hör det inte till saken att jag, när jag tittade på programmet, blev väldigt sugen på att träna treibball (bollvallning)!
Dessutom tycker jag att det är orättvist mot de deltagande familjerna att de bara ska få välja mellan sex olika hundar. Själv skulle jag inte varit särskilt pigg på att skaffa någon av de raserna som var med i det första avsnittet. Och den här familjen hade i praktiken bara tre hundar att välja bland, eftersom de ville ha en liten hund, och tre av de erbjudna vovvarna var ganska rejäla bitar.
Claudia Galli påstår i ett klipp på SVT Play att hon i förväg analyserat familjerna hon besökt. Varför har hon i så fall inte anpassat hundutbudet efter familjens grundläggande krav? Det kan knappast handla om något slags önskan att bevisa att en stor hund också kan vara en bra hund. Att välja hund efter storlek är inte att döma hunden efter håren. Det handlar om att inse vad man klarar av, eller i det här fallet vad den unga dottern klarar av, vilket bara är klokt.
Är det ett barn som ska ha hand om hunden är det extra viktigt att välja rätt ras och individ.
Över huvud taget hade jag önskat mig att programmet var lite mer seriöst med mer teori. Det låter tråkigt, men hade inte alls behövt bli det! Med instruktörsutbildning från Hundens Hus sitter Claudia Galli antagligen inne med mycket värdefull kunskap. Varför inte dela med sig av den?
Idag hamnade jag utan förvarning framför en agilityfilm på bio. Ja, alltså, jag visste att jag skulle på bio, men inte att filmen till stor del handlade om en av mina favoritsysselsättningar.
Mamma och lillasyster hade fått fribiljetter till förhandsvisningen av Hotell Gyllene Knorren – filmen via Barnens bokklubb och eftersom jag inte hade något bättre för mig tänkte jag det kunde vara trevligt att följa med. Och visst var det en rolig och trevlig film, om än ganska förutsägbar. Men filmmakarna hade nog aldrig besökt en agilitytävling. Jag hoppas att övriga biobesökare inte blev alltför störda av mina förskräckta utrop och halvkvävda skratt som haglade tätt under filmens gång.
Nu var det visserligen ingen vanlig, officiell agilitytävling det skulle föreställa. Det var det fina hotellet som anordnade tävlingen, för landets främsta hundar. Men jag har minsann träffat ett flertal av landets bättre agilityhundar och deras förare i verkligeheten. Med det sagt kan jag garantera att hundarna inte går runt i rosa täcken och glittrande scarfs, att de sista förberedelserna inför en tävling inte består i att föna pälsar och kamma mustascher och att ingen seriös agilityförare skulle komma på tanken att tävla iförd tyllkjol!
Domaren var en snoffsigt uppklädd, mycket auktoritär dam, som satt och utfärdade ytterst godtyckliga domar från ett tält som snarast såg ut att höra hemma på en bröllopsfest. Så fjärran från de riktiga agilitydomarna, som glada och engagerade och iförda fleeceväst och kortbyxor, står mitt på banan för att inte missa något. På läktarna (!) satt i filmen fullt med människor iklädda pastellfärgade klänningar och ljusa sommarkostymer och iakttog de tävlande medan de mumsade i sig popcorn för glatta livet.
Hade jag sett den här filmen innan jag själv började tävla och trott att det gick till på det här viset, hade jag nog aldrig vågat ta steget ut på tävlingsbanan!
Det kanske mest overkliga var att förstapriset var en check på 50.000 kr! (Tänk, precis så mycket som pappan i familjen behövde för att betala det växthus som han gått och köpt fast de inte hade råd!) Ja, det vore något det! Eller så vore det inte det…
Tänk bara på vad vissa trav- och galopptränare drivs att göra mot sina hästar för att få dem att springa snabbare. Det måste ju i grunden bero på utsikten att vinna stora summor pengar. Där kan jag bara instämma med de fågelskådare tillika vegetarianer som figurerar i filmen: det är fel att tvinga djur att utföra saker för vår egen vinning!
Men inom hundsporten tränar och tävlar de allra flesta minst lika mycket för djurens skull som för sin egen. Tack och lov för att man som pristagare i agility sällan får mer än en keps eller ett paraply. Länge leve prestigelösheten!
Efter otaliga påtryckningar från en viss person, känns det som om det är dags att återuppta bloggandet igen. Det är ju faktiskt sant att det inte är jul längre, och då ska det kanske inte ligga ett julkort högst upp bland inläggen.
För att orka blogga lite oftare ska jag försöka släppa på kraven jag har på mig själv att varje inlägg ska vara genomtänkt, fyndigt etc. utan skriva lite mera om vad som händer i vardagen. Det har t.o.m. flera av er önskat i min enkät. (Om du inte redan gjort det, fyll gärna i enkäten så att jag bättre kan anpassa bloggen efter era önskemål!)
Ska försöka sammanfatta vad som rör sig i mitt huvud just nu:
Webbsäker!
Utbildning. Jag är inne på sista terminen på webbredaktörsprogrammet. Jag har lärt mig mycket och generellt varit väldigt nöjd med utbildningen. Känns ändå ganska skönt att det lider mot sitt slut. Har funderat lite på vad jag ska göra nästa termin. Eventuellt blir det så att jag studerar på halvtid, för att det är roligt och för att få studiemedel. I så fall är jag väldigt sugen på en kurs i avancerad fotografering och bildbehandling.
Företag. Resten av tiden planerar jag att så smått börja starta en egen firma. Jag tänkte syssla med olika former av uppdrag inom media och konst, allt från att göra hemsidor och logotyper till att måla tavlor och konstruera korsord (måste ha omväxling för att trivas!). Känner mig totalt främmande för allt som har med företagande att göra och som vanligt kan jag skatta mig lycklig som har en otroligt snäll, tålmodig och kunnig mormor! 🙂
Vero i sitt rätta element.
Vero! Min älskade syster drar till Tyskland nästa vecka för att jobba med hästar. Hon blir borta ett halvår! Kommer sakna henne förfärligt, men nu får jag åtminstone ha min plats i soffan ifred! Lycka till!
Studentlya?
Flytta. Det känns som om det börjar bli dags att flytta hemifrån. Men som vanligt kan jag inte bara göra som alla andra. En lägenhet i stadsmiljö känns inte rätt för fem öre, så nu ser jag mig om efter någon liten stuga eller liknande att hyra. Helst inom rimligt avstånd från Stockholms-området.
Bilglädje!
Körkort. Äntligen, efter över fem års övningskörning, har jag fått mitt körkort. Den senaste tiden med alla hundtävlingar och -träningar, har jag helat iden känt behovet växa och jag kan inte beskriva hur otroligt bra det känns att äntligen ha fixat det.
Vinterenergi!
Hundträning. Under vintern har Silva varit fantastiskt pigg och energisk och i början av vintern bestämde jag mig för att ta till vara på det och träna massor. Tyvärr kom influensa, hälta, skotträdsla och lite andra saker ivägen, så utöver agilityträning i ridhus (som gått väldigt bra!) har det inte blivit så mycket träning alls. Men nu ska jag försöka ändra på det, för i vår SKA vi starta i lydnad. Jag har gått och segat alldeles för länge med lydnadsträningen, precis som med övningskörningen.
