shadow

Sluttävlat…

Nu är det konstaterat att Silva har artros i en tå. En futtig liten tå, som förstör allting! Pga den måste Silva nämligen äta den smärtstillande medicinen Metacam. Och med Metacam i kroppen får hundar inte tävla, då den är dopingklassad. Det går inte att få dispens för den.

Med alla bekymmer som jag har med Silva (rädslor, separationsproblem, klåda, hältor…) har träning och tävling varit det som gjort att det ändå varit övervägande roligt att ha hund och som gjort det värt att kämpa vidare. Träna kan vi förstås göra ändå (även om vi bör ta det lugnt med agilityn), men det har ändå varit tävlingarna som varit målet, som gjort att jag vetat vad jag ska träna på, som ökat motivationen – förutom att det helt enkelt är väldigt roligt att tävla!

Så just nu känns det tungt… Vi hade just börjat med rallylydnad (ett litet KM hann vi med!) och hon hade fått upp farten på agilitybanan. Men där tog det alltså stopp. Nu får vi göra annat. Leta efter fler sorters svampar? Dra pulka? Springa ärenden mellan familjemedlemmar? Luktdiskriminering? Spår? Ja, nog finns det en hel del kul man kan hitta på med sin hund även om man inte tävlar, men vad vi än gör kommer jag sakna tävlandet…

Silva på sten med höstfärgade träd omkring
Pensionerad tävlingshund...

Hälta och krusbär

Som synes har jag tagit steget att ändra bloggens titel och därmed också dess inriktning. Jag ville ge mer plats åt mina andra intressen utöver hundar och hundträning. Det är vissesrligen bland det roligaste som finns, men allt det som ryms inom begreppet kulturhistoria har på något sätt en djupare mening. Bevarande av gammal kunskap, gamla miljöer och gamla föremål är något jag verkligen brinner för och vill bidra till. Det hänger samman med en djup och innerlig längtan som jag inte riktigt kan beskriva, men som väcks så snart jag kommer i kontakt med allmogekonst, folkdans, gamla orörda hus och gårdar, gamla lantraser, historiska dräkter … allt sådant som har att göra med livet förr, och i synnerhet livet på landet.

Men ta det lugnt, alla ni som besöker bloggen främst för att läsa om mina och Silvas strapatser i vardagen och på tävlingsbanan eller bara om hundar i allmänhet kommer få ert lystmäte även i framtiden! Idag känns det dock inte som något särskilt upplyftande ämne, då Silva än en gång börjat halta på ena frambenet.

Under några månader dök den där hältan upp då och då, men eftersom den gick så snabbt över varje gång tog det ett tag innan jag tog saken på allvar. Veterinären konstaterade furunkulos (en form av tassböld) i mitten av sommaren och efter behandlingen hon fick då har hon inte haltat igen, inte förrän nu … Så nu undrar jag om det är furunkulosen som är på väg tillbaka (även om jag inte kan känna något konstigt på tassen) eller om det är något helt annat. Får nog bli ännu ett veterinärbesök …

Idag skulle Silva egentligen varit på agilitykurs med lillmatte. Istället är vi hemma och tar det lugnt. Förmiddagen ägnade jag åt trädgården där jag bl.a. rensade i jordgubbslandet och plockade in de sista krusbären. Vår gamla krusbärsbuske har verkligen varit en positiv överraskning i år. Efter att förra året bara ha gett några deciliter bär blev det i år över sex liter, som förädlats till både kräm, paj, marmelad, chutney och gelé. Nu är frågan vad jag ska göra med den sista litern? Några förslag?

En massa lila krusbär
Några av alla våra fina röda krusbär!

Löpmonstret är här igen!

Silva står på bakbenen och ser arg ut.
Det lilla monstret! (Ursäkta den suddiga, mörka bilden, men på resterande 2500 bilder såg hon för snäll ut...)

Silvas löpperiod närmade sig sitt slut och jag andades ut och tänkte att den här gången slapp vi hennes extrema stress i samband med löpet. Fantastiskt! Men tji fick jag. Det var den 21:a dagen sedan hon började och det borde alltså i princip vara över. Istället börjar hon uppvisa alla möjliga konstiga och sjukt jobbiga beteenden, t.ex:

  • Slickar på saker nästan hela tiden – mina byxor och mitt täcke är favoriterna. De här slick-ticsen dyker upp då och då när hon är stressad, men nu är det värre än någonsin!
  • Följer efter mig vart jag går och har jättesvårt att slappna av, särskilt på kvällen när det är dags att sova. Hon går runt i rummet och hittar på det ena otyget efter det andra, och det spelar ingen roll vad jag gör…
  • Juckar mot min säng när hon får tillfälle. Förra året gick det så långt att hon kissade i den! Usch! Nu har jag haft bättre koll och sluppit sådana incidenter – hittills i alla fall.
  • Slår dövörat till när vi är ute. Ska bara nosa och spana in andra hundar. Suck. Är det något jag verkligen hatar så är det hundar som låtsas som om man inte finns.
  • Är ännu mer rädd än vanligt, känns det som. Men det kanske beror på att det är svårare att avleda henne.
  • Lyfter på benet när hon kissar! Det är väl det enda i den här listan som inte är jobbigt, utan bara lite lustigt. Har aldrig sett henne göra det förut!
  • Försöker öppna ytterdörren när vi är inne och vägrar gå in när vi varit ute.
  • Hon har till och med börjat uppvakta kaninen i brist på hanar av sin egen art! Står långa stunder vid hans bur och skuttar och kråmar sig. Hon kunde inte valt ett mer ointresserat föremål för sina närmanden… Jumjum bara ligger stilla i spånet och tittar inte ens åt hennes håll.

Varje gång det blir så här tänker jag att jag bara måste låta kastrera henne innan nästa löp! Sedan när det är över så glömmer jag tydligen hur illa det är och tänker att det inte är värt alla pengar…

Hjälp! Hon har börjat springa efter killar!

Ett desperat nödrop från en tonårsförälder?

Icke. Med tanke på den här bloggens huvudtema, kan nog de flesta av er förstå att även detta handlar om Silva. Hon har väl löpt en sisådär fyra, fem gånger tidigare och jag har aldrig märkt någon skillnad på hennes beteende – mer än att hon kanske nosar liiite mer och lyssnar liiite mindre bra. Den här gången är dock Silva en levande förklaring till varför man just säger att tikarna löper.

Här om dagen fick tösen busa lite med keeshanen Jerry. Naturligtvis var de kopplade båda två och under sträng uppsikt. Vi skiljdes åt precis utanför min grind. Silva vill inte riktigt gå in på gården, men till slut kommer hon. Envis har hon varit förr. Medan jag gräver i min ficka efter dörrnycklarna släpper jag kopplet. Så brukar jag göra de gånger jag kommer upp på trappan före hunden. Men då har Silva plötsligt sprungit ut i gränden igen. Så har hon inte gjort förut!

Nåja. Områdets snyggaste kille var ju kvar där utanför och hon kom tillbaka när jag ropade. Så hon var snart förlåten. Men det där var bara början. Morgonen därpå sitter jag och äter frukost och Silva ligger som vanligt och spanar vid ytterdörren. Helt plötsligt hör jag hur dörrhandtaget trycks ner. Vad nu? Vem är det som kommer hem så här dags? Så grips jag av onda aningar och rusar ut i tamburen. Dörren står på vid gavel och hunden är borta! Chockat fumlar jag efter träskorna medan jag hör Silva skälla där ute. Men innan jag hinner få på mig skorna står rackarungen på gården som om ingenting hänt.

Och detta är hunden som aldrig annars går utom synhåll, alltid kommer när jag ropar och avskyr när matte försvinner. Jag kan bara dra slutsatsen att hon hade en otrolig mängd horomoner i kroppen, och inte har de minskat sedan dess… Två morgnar i rad har man med jämna mellanrum hört dörrhandtaget skramla – med skillnaden att nu är dörren låst.

Stinkhund

Idag fick jag ett klart bevis på att ödet – eller vad det nu är – inte tillämpar klickerträning. Jag fick ett grymt straff för min försumlighet.

Silva gick lös i skogen och försvann plötsligt bort från stigen, utom synhåll. I vanliga fall skulle jag ha ropat på henne direkt, men idag tänkte jag ”jaja, hon kommer väl”. Efter några sekunder ropar jag i alla fall och när hon kommer kutande ser Silva ut precis som ett litet barn som ätit chokladpudding – lika lycklig, lika kladdig. Och stinker gör hon som bara den. Inte är det djurbajs heller, nej, dass luktar det. Säkert någon joggare som blivit nödig under rundan. Joggare borde sannerligen ha samma skyldigheter att plocka upp efter sig som hundägare har!

Detta hände i början av vår tur, så där fick jag gå med en stinkbomb i en och en halv timme. Av uppenbara skäl blev det inte så mycket av den igår påbörjade prata med människor-träningen.

När vi kom hem blev det bad, förstås, när jag väl fått henne i badkaret. I det längsta försökte hon smita och jag var rädd att hela huset skulle bli nerkladdat. Silva avskyr att bada. Högst förståerligt, då hon pga kvalsterallergi måste badas minst en gång i veckan, även när hon inte är full av äckel. Jag är också gruvligt trött på det. Hela proceduren tar minst en timme och det är fortfarande ett år tills jag  k a n s k e  kan sluta bada henne så ofta…

Halva Silva försvinner liksom när hon blir blöt...
Halva Silva försvinner liksom när hon blir blöt...