På Solna-Sundbybergs BK:s klubbmästerskap i agility förra torsdagen blev jag och Silva till min stora förvåning vinnare i vår storleksklass. Det känns förstås jätteroligt! Vår första egentliga framgång på en tävlingsbana!
Men vi skulle inte ha blivit klubbmästare om jag inte för första gången låtit bli att rätta till ett fel som Silva gjorde i agilityloppet. Jag har tränat in kontaktfältshindren enligt en princip som kallas ”två på, två av”. Hunden ska stanna längst ner på balanshindren med baktassarna kvar på hindret och framtassarna i marken. Så ska den stå kvar tills föraren ger frikommando. Det här gör man för att säkert veta att hunden kommer att trampa på det markerade fältet på nedfarten.
Ibland har det hänt att Silva glömt bort det här i ett tävlingslopp och bara sprungit rakt på. Jag har då alltid tagit tillbaka henne upp på hindret och låtit henne göra om tills det blir rätt. Eftersom hunden inte får gå tillbaka upp på ett hinder man den redan passerat blir vi diskade, men det är värt det. Skulle hon få springa vidare skulle hon bli belönad för ett felaktigt beteende och risken för att det skulle upprepas skulle öka.
Men nu struntade jag alltså i att hon slarvade – två gånger. Först var jag väldigt irriterad på mig själv, men sedan tänkte jag att det kanske är lika bra.
Vi får nästan alltid tidsfel när vi tävlar. Silva är helt enkelt för långsam och långsammast är hon på balanshindren. Slutade jag kräva att hon stannar längst ner, skulle vi inte bara tjäna in den tid hon annars skulle stått still, utan hon skulle antagligen bli mindre tveksam och våga springa på mer över hela hindren.
Å andra sidan ökar ju då risken att hon hoppar ner för tidigt från hindret och missar kontaktfältet, vilket ger fem fel. Men så långsam och försiktig som hon ändå är, tror jag att risken är väldigt liten. Hon är dessutom så van att behöva springa ända ner att det borde sitta mer eller mindre i ryggmärgen.
Det är väldigt lockande att skippa hela två på, två av-köret, även om det känns lite synd att bara ge upp något som jag ändå lagt ner mycket tid och energi på. Och det är ett viktigt beslut. Har jag väl börjat låta henne springa rakt på blir det svårt att börja kräva det igen. Fast nu har jag ju redan låtit henne göra det, så det kanske inte är så mycket att fundera på…
I alla fall tar jag gärna emot åsikter om det här från agilitykunniga läsare!
En agility-okunnig läsare tycker att det verkar vettigt att satsa på ett vinnande beteende! 🙂
Hej Linnea,
jag tycker att du ska släppa. Du behöver den tiden som de bromsar bort på balanshindrena så jag skulle köra full fart över:). Med våra lite ”långsammare” hundar måste vi våga chansa lite på banan.
Visst har du slitit för att få till kontaktfälten men se det så att du har koll på hur de ska tränas in om det skulle behövas till nästa hund:).
Lycka till, Linda
Tack! Ja, nu kör jag utan. Fast så lätt var det inte, ibland är hon ju jätteduktig att stanna och tycker inte att man kan göra på något annat sätt. Men då ropar jag helt enkelt frikommandot innan hon hunnit stanna och det funkar bra. Redan efter några få repetitioner märktes det skillnad i tempo! Får se hur det går på Stockholm södra imorgon. Hoppas allt är bra med er! 🙂
Meeh :p Ja det håller väl alla med om. Frågan var ju nu vad som blir vinnande i längden!
Är rädd att jag inte kan ge dig något tips men önskar er all lycka till i den fortsatta tävlingssäsongen och tackar för den trevliga lässtunden 🙂
Tack söt! Men jag kan inte tro att det var en så värst trevlig lässtund, det var ju bara en massa invecklade förklaringar och velande fram och tillbaka!
Jo tack bara bra. Ninja ska starta sin rehabilitering nu. Jag körde ett stannande till en början med Chili på kontaktfälten men det blev en tveksamhet varje gång hon skulle ner från balanshindren. Slutade med detta efter ett tag men tveksamheten fortsatte men med lite pushande från mig över hela balansen så fick vi hyfsad fart över. Sen ska jag ju inte säga att hon träffade dem varje gång men träffade dem oftare än vad hon missade så jag la inte ner något på det utan visste ju att vi var tvugna att chansa om vi skulle placera oss bra tidsmässigt. (Var dock lite noggrannare med A-hindret så att hon inte gjorde något idiot hopp där ifrån)
Hur gick det i helgen??
Ja, det är den där tveksamheten på nervägen som jag också sett lite för mycket av. Det gick väl sådär i Ågesta. Kändes bra att bara köra på men vi fick ett fel som jag inte vet vad det kom ifrån, så kanske missade hon ett kontaktfält trots allt. Och så stannade hon och tittade på utsikten högst upp på A-hindret, så tidsfel fick vi i vilket fall… Men det kan nog bli bra med lite träning! 🙂
Hon spanade väl efter någon snygg kees:)
Du borde be föräldrarna gästblogga om Silva medan Du är på Gotland. Jag kan dock rapportera att hon var sig själv i lördags och glatt hoppasde upp på stubbar och stenar efter Veros instruktion, snurrade runt, runt efter mina tecken, satte sig och lade sig snällt enligt Annas. Skällde inte särskilt mycket förrän på slutet av kvällen, när hon uppenbart tyckte det var högt tid för gästerna att gå hem!