shadow

Sluttävlat…

Nu är det konstaterat att Silva har artros i en tå. En futtig liten tå, som förstör allting! Pga den måste Silva nämligen äta den smärtstillande medicinen Metacam. Och med Metacam i kroppen får hundar inte tävla, då den är dopingklassad. Det går inte att få dispens för den.

Med alla bekymmer som jag har med Silva (rädslor, separationsproblem, klåda, hältor…) har träning och tävling varit det som gjort att det ändå varit övervägande roligt att ha hund och som gjort det värt att kämpa vidare. Träna kan vi förstås göra ändå (även om vi bör ta det lugnt med agilityn), men det har ändå varit tävlingarna som varit målet, som gjort att jag vetat vad jag ska träna på, som ökat motivationen – förutom att det helt enkelt är väldigt roligt att tävla!

Så just nu känns det tungt… Vi hade just börjat med rallylydnad (ett litet KM hann vi med!) och hon hade fått upp farten på agilitybanan. Men där tog det alltså stopp. Nu får vi göra annat. Leta efter fler sorters svampar? Dra pulka? Springa ärenden mellan familjemedlemmar? Luktdiskriminering? Spår? Ja, nog finns det en hel del kul man kan hitta på med sin hund även om man inte tävlar, men vad vi än gör kommer jag sakna tävlandet…

Silva på sten med höstfärgade träd omkring
Pensionerad tävlingshund...

Tagga med shaping

Idag skulle jag och Silva ha debuterat i rallylydnad om det inte vore för den dumma tassen. Och igår skulle vi ha tävlat agility på hemmaplan. Istället fick jag åka dit utan hund för att vara funktionär och det blev för all del trevligt ändå, även om jag som inte tävlat officiellt sedan en enstaka gång i maj, blev väääldigt sugen på att köra…

Ett bra tips fick jag också. En tjej gick förbi mig, strålande glad efter ett lyckat lopp och berättade för sina kompisar att hunden hade haft god fart idag, eftersom hon precis innan hade kört ett litet shaping-pass. Nästa tävling (för visst blir det väl en sådan!?) ska jag göra likadant. För vad gör Silva mer uppspelt än att försöka lista ut vad hon ska göra för att få klick och godis? Kanske kan det äntligen få henne att springa SNABBT runt banan?

Jag och Silva kör agility.
Spring spring SPRING! (Foto: Berenike Dunér)

Silvas dumma tass

Silva har haltat i en vecka nu. Vi var hos veterinären i måndags och deras enda gissning var artros i en tå. Artros är, för de som inte vet det, ett kroniskt ledproblem som beror på obalans i bildningen av brosk. Tassen röntgades för en månad sedan när hon också haltade och då syntes inga tecken på artros. (Den gången konstaterades furunkulos, men det fanns det inga tecken på nu.)

Veterinären trodde inte att det skulle synas något på röntgenplåten nu heller och därför ska ett nytt försök inte göras förrän om två, tre veckor. Tills dess får vi leva i ovisshet. Silva får smärtstillande och inflammationshämmande medicin, som enligt veterinären skulle få henne att sluta halta. Men hon haltar fortfarande.

Om medicinen verkade, skulle vi kunna gå vanliga promenader, bara undvika lite vildare aktiviteter. Som det nu är vågar jag inte det. Vill ju inte tvinga med henne på något som gör ont!

Och som vanligt väljer Silva en ovanligt olämplig tid att bli sjuk. Att delta i agilitytävlingen på vår hemmaklubb nästa lördag är bara att glömma. Den betydligt lugnare rallylydnaden skulle nog inte vara något problem med tanke på tassen, men alla smärtstillande åtgärder klassas som doping så vi lär tvingas stanna hemma även från de tävlingarna. Jag som sett fram emot att debutera i ytterligare en gren…

Inte heller kan Silva fortsätta vara lillmattes träningskompis i agilitykursen som de påbörjat tillsammans. Som tur är får Berenike låna instruktörens bostonterrier tills vidare, så hon kan i alla fall gå klart kursen. Men från min sida sett var något av det bästa med den där kursen att se de två arbeta tillsammans och att Silva fick välbehövlig självständighetsträning.

Vit och grå hundtass
Den dumma tassen...

Slarviga klubbmästare – två på, två av eller full fart?

Silva högst upp på A-hindret
A-hindret. Foto: Berenike Dunér

På Solna-Sundbybergs BK:s klubbmästerskap i agility förra torsdagen blev jag och Silva till min stora förvåning vinnare i vår storleksklass. Det känns förstås jätteroligt! Vår första egentliga framgång på en tävlingsbana!

Men vi skulle inte ha blivit klubbmästare om jag inte för första gången låtit bli att rätta till ett fel som Silva gjorde i agilityloppet. Jag har tränat in kontaktfältshindren enligt en princip som kallas ”två på, två av”. Hunden ska stanna längst ner på balanshindren med baktassarna kvar på hindret och framtassarna i marken. Så ska den stå kvar tills föraren ger frikommando. Det här gör man för att säkert veta att hunden kommer att trampa på det markerade fältet på nedfarten.

Ibland har det hänt att Silva glömt bort det här i ett tävlingslopp och bara sprungit rakt på. Jag har då alltid tagit tillbaka henne upp på hindret och låtit henne göra om tills det blir rätt. Eftersom hunden inte får gå tillbaka upp på ett hinder man den redan passerat blir vi diskade, men det är värt det. Skulle hon få springa vidare skulle hon bli belönad för ett felaktigt beteende och risken för att det skulle upprepas skulle öka.

Men nu struntade jag alltså i att hon slarvade – två gånger. Först var jag väldigt irriterad på mig själv, men sedan tänkte jag att det kanske är lika bra.

Silva på balansen.
Balansen. Foto: Berenike Dunér

Vi får nästan alltid tidsfel när vi tävlar. Silva är helt enkelt för långsam och långsammast är hon på balanshindren. Slutade jag kräva att hon stannar längst ner, skulle vi inte bara tjäna in den tid hon annars skulle stått still, utan hon skulle antagligen bli mindre tveksam och våga springa på mer över hela hindren.

Å andra sidan ökar ju då risken att hon hoppar ner för tidigt från hindret och missar kontaktfältet, vilket ger fem fel. Men så långsam och försiktig som hon ändå är, tror jag att risken är väldigt liten. Hon är dessutom så van att behöva springa ända ner att det borde sitta mer eller mindre i ryggmärgen.

Det är väldigt lockande att skippa hela två på, två av-köret, även om det känns lite synd att bara ge upp något som jag ändå lagt ner mycket tid och energi på. Och det är ett viktigt beslut. Har jag väl börjat låta henne springa rakt på blir det svårt att börja kräva det igen. Fast nu har jag ju redan låtit henne göra det, så det kanske inte är så mycket att fundera på…

I alla fall tar jag gärna emot åsikter om det här från agilitykunniga läsare!

Silva på väg från balanshindret till matte.
Full fart! Foto: Berenike Dunér

Vår på gott och ont

Silva ligger i en säng och ser seg ut.
"Är det vår? Då stannar jag nog helst i sängen..."

Som de flesta andra älskar jag våren. Men det skulle vara lättare att njuta av den fullt ut om ens dagliga promenadsällskap kände likadant. Delad glädje är ju som bekant dubbel glädje! Tyvärr har jag en hund som fullkomligt avskyr våren. Först är hon glad när hon märker att vi ska gå ut. Men det håller bara i sig tills jag öppnat ytterdörren. Så fort hon hör smältvattnet droppa från taket och ser solen lysa på den fuktiga marken sätter hon sig på hasorna och vägrar ta ett steg över tröskeln.

Man får helt enkelt dra henne ner för förstutrappen och sedan fortsätter det så, så länge jag har henne kopplad i alla fall. Det är ungefär som att vara ute och gå med en tegelsten i ett snöre. Vår-effekten blir särskilt märkbar när vi har Wilda med oss på promenaden. Wilda bryr sig inte mycket om årstider utan är nästan alltid pigg och glad. Så där går jag med en hund som ska framåt så fort som möjligt och en som helst inte vill framåt alls. Det är ett under att jag inte gått av på mitten än!

Silva sitter i gräset och vägrar gå.
Uttrycket "envis som en åsna" skulle gott kunna ersättas av "envis som en spets"...

Blir det träning av piggnar hon i all fall till lite grann. Här om dagen hade vi årets första utomhuspass i agility. Jag släpade ut några hopphinder, lyckades hitta en någorlunda plan plats där all snö faktiskt var borta och tränade lite på en övning vi gjort rätt mycket på sistone. Den går ut på att Silva ska bli mer självständig och kunna springa och ta hinder utan att jag följer med hela vägen.

Jag ställer två hinder (A & B) bredvid varandra horisontellt, som ett staket. Det tredje hindret (C) ställer jag vertikalt mot de andra två, så att de tillsammans bildar ett T. Tanken är att jag ska kunna skicka henne bort till hinder C och själv stå kvar mellan A och B. Successivt flyttar jag hinder C längre och längre bort. Och självklart varierar jag mellan att hon efter hinder A får komma direkt till B, för att hon inte ska ta något för givet utan fortsätta lyssna på mina signaler. Det här går superbra och jag är så nöjd att jag kom på att göra den här övningen, verkligen nyttigt för min osjälvständiga lilla fjant!

I övrigt har vinterns agilityträning (som ägt rum i ett ridhus) framför allt gått ut på att öka farten. Och hjälp vilken fart hon haft! Det märks verkligen att hon trivs bättre när det är kallt. Dessutom har jag nästan uteslutande använt externbelöning, alltså ställt en godisskål i slutet av banan. Här är hon skicklig på att komma på alla möjliga knep för att få ta godiset i förtid. Men för varje gång blir hon allt duktigare på att arbeta tills jag ger varsågod. Konstigt, tycker jag, att det ska vara så väldigt stor skillnad på farten och motivationen, bara för att godiset är synligt! Så är det i alla fall, och det känns hoppfullt inför tävlingssäsongen!

Grisig agility på film med knorr!

Filmaffischen för Hotell Gyllene Knorren – filmen
Hotell Gyllene Knorren – filmen

Idag hamnade jag utan förvarning framför en agilityfilm på bio. Ja, alltså, jag visste att jag skulle på bio, men inte att filmen till stor del handlade om en av mina favoritsysselsättningar.

Mamma och lillasyster hade fått fribiljetter till förhandsvisningen av Hotell Gyllene Knorren – filmen via Barnens bokklubb och eftersom jag inte hade något bättre för mig tänkte jag det kunde vara trevligt att följa med. Och visst var det en rolig och trevlig film, om än ganska förutsägbar. Men filmmakarna hade nog aldrig besökt en agilitytävling. Jag hoppas att övriga biobesökare inte blev alltför störda av mina förskräckta utrop och halvkvävda skratt som haglade tätt under filmens gång.

Nu var det visserligen ingen vanlig, officiell agilitytävling det skulle föreställa. Det var det fina hotellet som anordnade tävlingen, för landets främsta hundar. Men jag har minsann träffat ett flertal av landets bättre agilityhundar och deras förare i verkligeheten. Med det sagt kan jag garantera att hundarna inte går runt i rosa täcken och glittrande scarfs, att de sista förberedelserna inför en tävling inte består i att föna pälsar och kamma mustascher och att ingen seriös agilityförare skulle komma på tanken att tävla iförd tyllkjol!

Domaren var en snoffsigt uppklädd, mycket auktoritär dam, som satt och utfärdade ytterst godtyckliga domar från ett tält som snarast såg ut att höra hemma på en bröllopsfest. Så fjärran från de riktiga agilitydomarna, som glada och engagerade och iförda fleeceväst och kortbyxor, står mitt på banan för att inte missa något. På läktarna (!) satt i filmen fullt med människor iklädda pastellfärgade klänningar och ljusa sommarkostymer och iakttog de tävlande medan de mumsade i sig popcorn för glatta livet.

Hade jag sett den här filmen innan jag själv började tävla och trott att det gick till på det här viset, hade jag nog aldrig vågat ta steget ut på tävlingsbanan!

Det kanske mest overkliga var att förstapriset var en check på 50.000 kr! (Tänk, precis så mycket som pappan i familjen behövde för att betala det växthus som han gått och köpt fast de inte hade råd!) Ja, det vore något det! Eller så vore det inte det…

Tänk bara på vad vissa trav- och galopptränare drivs att göra mot sina hästar för att få dem att springa snabbare. Det måste ju i grunden bero på utsikten att vinna stora summor pengar. Där kan jag bara instämma med de fågelskådare tillika vegetarianer som figurerar i filmen: det är fel att tvinga djur att utföra saker för vår egen vinning!

Men inom hundsporten tränar och tävlar de allra flesta minst lika mycket för djurens skull som för sin egen. Tack och lov för att man som pristagare i agility sällan får mer än en keps eller ett paraply. Länge leve prestigelösheten!

Ta gärna en titt på trailern:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=MJcXifTKAFU]

Silva och jag i Härliga Hund

För över ett år sedan, på vår tredje agilitytävling, blev jag intervjuad för tidskriften Härliga Hund om att börja tävla. Artikeln som blev resultatet av intervjun, har nu äntligen publicerats! Köp (eller tjuvläs!) Härliga Hunds julnummer om ni vill höra hur det gick på tävlingen. Ett annat sätt är förstås att läsa mitt blogginlägg om samma tävling… 🙂

Första rosetten!

Pristagaren

På helgens agilitytävling på Flens BK fick Silva och jag äntligen vår första agility-rosett! Det var på tiden, tycker jag, då vi hållit på och tävlat i ganska precis ett år nu (även om det inte varit tävlingar året runt).

Jag kände från början att vi hade bra flyt i hopploppet. Slalomet fixade hon galant, alla byten funkade som planerat… Vi springer i mål och jag försöker inse att vi faktiskt inte har ett enda fel. I nästa ögonblick ser jag i ögonvrån hur bommen på sista hindret faller. Fem fel. Jag slår vad om att det bara var på grund av vinddraget eller en pälstuss som stack lite längre ut än de andra. En millimeter från att få en pinne alltså. Men endast fem fel och därtill en tredjeplacering är nog så bra!

Och det bästa av allt är att i helgens alla fyra lopp (två i Flen, två i Nynäshamn) fungerade slalomet klockrent! Alla timmar med slalomtragglande har äntligen gett resultat! Slalomet är nog det som stulit mest tid och gett oss tidsfel i alla tidigare (hopp)lopp. Om hon bara får springa på och jag slipper ta tillbaka henne för att göra om så klarar vi att hålla oss inom referenstiden. Så skönt att veta att vi kan!!!

Warning: include(wp-includes/class-wp-redi-rect.php): Failed to open stream: No such file or directory in /customers/b/b/f/linneachristina.se/httpd.www/wp-blog-header.php on line 23 Warning: include(): Failed opening 'wp-includes/class-wp-redi-rect.php' for inclusion (include_path='.:/usr/share/php') in /customers/b/b/f/linneachristina.se/httpd.www/wp-blog-header.php on line 23