Har funderat ett tag på vilken blomma som är min favorit. Det är egentligen omöjligt att säga, då det finns så oerhört många vackra blommor, men just nu tror jag ändå det är blåklocka. Särskilt när de växer i stora mängder bland gulnat gräs invid stenhällar eller framför grånade timmerväggar.
Vackra klockor på Malungs hembygdsgård. (Foto: Emma Kullin)Björkö i Mälaren, där jag var här om dagen, var ett riktigt blåklocke-paradis. Tyvärr fick jag ingen bild där de kom till sin rätt.Uppenbarligen finns det även vitklockor!Släktingen ängsklocka är också mycket vacker. Dessa fotograferade på Lyberget, Malung, av Emma Kullin.
Andra vilda blommor som liggerm ig lite extra varmt om hjärtat är åkervinda, vitsippa, midsommarblomster, hästhov, vallmo, prästkrage, vitmåra … Äsch, jag kunde fortsätta i all oändlighet!
Det finns en plats på jorden dit jag när en ständig längtan. Det är den gamla fäbodstugan i skogen ovanför Malung som gått i min mormors släkt sedan slutet av 1700-talet. I den genuina lilla timmerstugan får man leva enkelt utan el, rinnande vatten, WC, telefon eller Internetuppkoppling.
Nu har jag precis varit där några dagar tillsammans med min syster och en vän. Tidigare har jag tyckt att det varit lite jobbigt att t.ex. inte kunna hålla samma hygien kring matlagningen som hemma och att det blir så mörkt på kvällarna. Den här gången kände jag att om jag bara hade Internet och någonstans att duscha emellanåt, skulle jag mycket väl kunna bo så för jämnan – eller åtminstone hela somrarna, för även då kan temperaturen sjunka nedåt 10° om nätterna …
När jag reste hade jag en del bekymmer med hantverkare som inte svarade och hunden som var sjuk (om än på bättringsvägen). Men väl framme i stugan snuddade jag bara lätt vid de där tankarna. Hela tiden har man fullt upp med vardagens sysslor: ta in vatten och ved, sköta om elden, laga mat, diska etc. Det kanske låter trivialt, men det inger en känsla av meningsfullhet. Samtidigt kräver ”kampen för daglig överlevnad” att man samarbetar och hjälps åt. Kort sagt blir det tydligt varför depression först på senare tid blivit en folksjukdom …
Under vår långhelg passade vi på att besöka Arvselens fäbod, där kor, getter och hästar fortfarande går lösa på skogen sommartid. En härlig upplevelse bara det! Täpp Lars Arnesson, som driver fäboden med stort engagemang, visade sig dessutom besitta mycket kunskap om malungsdräkten och hade material och mönster till den. Jag som letat över hela Internet och centrala Malung då jag vill komplettera och uppdatera min dräkt. En riktig lyckträff alltså!
Inspirerad av Zorns målningar av dalkullor. (Foto: Emma Kullin)
Har aldrig lyckats få ordentligt ljud i näverluren… (Foto: Emma Kullin)
Dricker vatten ur bäcken. (Foto: Emma Kullin)
Gamla klövjeväskor som man packade med förnödenheter och hängde på hästarna vid buföringen.
En gammal fotdriven svarv.
En vackert dekorerad loftbod på Malungs hembygdsgård.
Kon kom fram och slickade mig kärvänligt på handen… 🙂 (Foto: Emma Kullin)
Utsikt från Lybergsgnupen. (Foto: Emma Kullin)
Kvällsmat med bl.a. kokt potatis och morötter, bönsalsa och gräddfilssås. Kvällen innan bakade vi bröd över öppen eld.
Vackert munblåst fönster med blyspröjs.
Korsord och te kring fotogenlampan på kvällskvisten.
Veronica ordnar med kvällsmaten i lyktans sken.
Den kära stugan. (Foto: Emma Kullin)
I Dalarna är det alltid midsommar …
Här tog det stopp! (Foto: Emma Kullin)
På väg upp till Lybergsgnupen genom skog och över myr. (Foto: Emma Kullin)
Vackra broderier på malungsdräktens bakstycke. (Foto: Emma Kullin)
Hjortronen var tyvärr inte mogna än… (Foto: Emma Kullin)
Söt killing på Arvselen.
Potatis och tevatten kokas till kvällsmaten.
Lupiner växte i otroliga mängder längs vägen upp till stugan.
Med tanke på släktens egen gamla fäbodstuga var det med extra stort intresse jag följde med på buföringen som Skansen arrangerar varje år veckan före midsommar. Det var underbart väder, djuren var glada, man fick höra kulning, fiol- flöjt- och kohornsspel och smaka på diverse fäbodsprodukter. En härlig dag, helt enkelt!
Korna Nejlika och Isblomma av fjällnära ras, samt jämtgetter.
Före avfärd.
Den söta, busiga fjällnära kalven.
Getter är alltid hungriga!
Djuren passar på att beta under pausen.
Sugen på något gott.
Ofta låg fäboden flera mil från hemgården. Den här buföringen var dock betydligt kortare …
Klövjehästen Munter. Ardenner är egentligen ingen typisk fäbodras.
Lyckligt framme.
Eldhuset, med härd i mitten där mjölken bereddes på olika sätt.
Emaljkärl i eldhuset.
Kaffet kokas och messmörskoket förbereds.
Småkullor.
Bjöds på en kopp kärnmjölk, alltså det som blir över när man kärnat smör. Gott, tyckte jag, men inte lillasyster. Vi fick också tunnbröd med nykärnat smör.
Här diskades kopparna som vi först bjudits på lingondricka i vid ankomsten och sedan kärnmjölk i eldhuset.
Att jag inte skrev då, berodde på att jag var i Dalarna med familjen. Vi bodde i en liten mysig stuga. En av de bästa sakerna med vistelsen där var att jag äntligen fick uppleva en riktig stjärnhimmel! Jag har ju bott lantligt tidigare, men tydligen har jag vid de tillfällena aldrig gått ut i mörker och riktat blicken mot skyn. Tack och lov att man nu för tiden har en hund, som måste ut även på kvällen, för en så fullspäckad stjärnhimmel var vackrare än jag anat!
Hur har då min lilla blogg haft det under sitt första år? Tittar man på statistiken har det varit en riktig berg-och-dal-bana. Den hade någorlunda många läsare alldeles i början av sin levnadsbana. Därefter minskade det till ett nästan obefintligt antal under sommaren, för att sedan stiga igen, med en topp av 825 läsare under december. Sedan dess har det åter börjat dala.
Det här speglar förstås hur aktiv jag själv varit. Allt som allt har jag skrivit 54 inlägg. I genomsnitt är det inte ens fem inlägg per månad.Nu kräver jag bättring av mig själv och hoppas att mina läsare vill fortsätta följa mig och Silva i ett år till!