Ibland är det bra att ha en mamma som är medlem i Åhléns kundklubb. Igår betydde det att jag kunde ta med mig min kusin Camilla, som liksom jag har en förkärlek till vissa engelska 1800-talsromaner, på förhandsvisning av den nya filmatiseringen av Jane Eyre.
Det var länge sedan jag såg den förra filmen från 1996, men Camilla hade den aktuell och menade att den här var bättre. Det kan jag mycket väl tänka mig, för den var verkligen bra. Allt, från miljöer till skådespelarinsatser, kändes mycket trovärdigt och levande. Boken följdes förhållandevis troget, bortsett från att filmen började mitt i berättelsen, varefter det som hände fick Jane att tänka tillbaka på det hon varit med om tidigare. Det gjorde att jag tyckte slutet kom lite plötsligt, men i övrigt fungerade det bra.
På tal om slutet, så har ingen film eller teater jag sett gjort det lika bra som i boken. Jag tycker om hur Jane i boken, när hon efter allt som hänt, kommer tillbaka till mr Rochester och inte genast kastar sig i hans famn, utan är inte så lite lurig och retsam, innan hon låter honom förstå att hon faktiskt är tillbaka för att stanna.
Lite störde det mig också att Rochester i filmen blivit så förändrad till utseendet, med helskägg och stort, rufsigt hår – bara för att han inte längre såg ut som jag tänkt mig. Men när jag nu tittade i boken säger faktiskt Jane: ”Det är på tiden att någon börjar göra folk av er igen. Ni håller ju på att förvandlas till ett lejon eller något sådant. Just nu påminner ni faktiskt mest om Nebukadnessar som bodde bland markens djur, håret är som örnfjädrar.” Så jag antar att det tvärtom var bra att de vågat göra honom sådan.
Att sedan den klassiska repliken ”reader, I married him” inte var med, hade förstås sina naturliga skäl!