shadow

Jane Eyre

Ibland är det bra att ha en mamma som är medlem i Åhléns kundklubb. Igår betydde det att jag kunde ta med mig min kusin Camilla, som liksom jag har en förkärlek till vissa engelska 1800-talsromaner, på förhandsvisning av den nya filmatiseringen av Jane Eyre.

Det var länge sedan jag såg den förra filmen från 1996, men Camilla hade den aktuell och menade att den här var bättre. Det kan jag mycket väl tänka mig, för den var verkligen bra. Allt, från miljöer till skådespelarinsatser, kändes mycket trovärdigt och levande. Boken följdes förhållandevis troget, bortsett från att filmen började mitt i berättelsen, varefter det som hände fick Jane att tänka tillbaka på det hon varit med om tidigare. Det gjorde att jag tyckte slutet kom lite plötsligt, men i övrigt fungerade det bra.

På tal om slutet, så har ingen film eller teater jag sett gjort det lika bra som i boken. Jag tycker om hur Jane i boken, när hon efter allt som hänt, kommer tillbaka till mr Rochester och inte genast kastar sig i hans famn, utan är inte så lite lurig och retsam, innan hon låter honom förstå att hon faktiskt är tillbaka för att stanna.

Lite störde det mig också att Rochester i filmen blivit så förändrad till utseendet, med helskägg och stort, rufsigt hår – bara för att han inte längre såg ut som jag tänkt mig. Men när jag nu tittade i boken säger faktiskt Jane: ”Det är på tiden att någon börjar göra folk av er igen. Ni håller ju på att förvandlas till ett lejon eller något sådant. Just nu påminner ni faktiskt mest om Nebukadnessar som bodde bland markens djur, håret är som örnfjädrar.” Så jag antar att det tvärtom var bra att de vågat göra honom sådan.

Att sedan den klassiska repliken ”reader, I married him” inte var med, hade förstås sina naturliga skäl!

Jane Eyre poster

Sveriges historia

Sveriges historia, vars andra säsong nu visas på TV4, må ha ett tråkigt namn som mest påminner om dammiga böcker och långa timmar i skolbänken. Men skenet bedrar. Martin Timell och Dick Harrison visar och berättar om vad som hänt i vårt land från istiden fram till idag på ett sätt som är både intressant och underhållande. Trovärdiga rekonstruktioner av personer och händelser bidrar till att man får en känsla för hur människorna upplevde sin samtid, istället för att bara matas med fakta.

Enligt programmets webbplats bygger serien på ”den allra senaste forskningen och nytt sätt att se på historien. Tidigare bortglömda och försummade historiska händelser och personer lyfts fram i ett helt nytt ljus.”

Sammanfattningsvis ett mycket bra program, alltså. Men jag är inte förvånad. Det kan inte bli annat än bra när en så kunnig och engagerad människa som Dick Harrison är inblandad. Denna professor i historia vid Lunds universitet har för mig börjat dyka upp i allt fler sammanhang, bl.a. i rollen som kung Valdemar Atterdags sändebud på Medeltidsveckan och som författare till Ofärd, en spännande och kunskapsspäckad roman som utspelar sig på 600-talet. Hans blogg på SvD:s webbplats är också väl värd ett besök.

Huset fullt av hundar

TV-programmet Huset fullt av hundar har blivit väldigt kritiserat redan innan det hade premiär i tisdags. Jag hade i princip bestämt mig för att inte följa programmet, eftersom jag visste att jag bara skulle bli irriterad och upprörd. Men har man en blogg som till stor del handlar om hundar är man väl nästan tvungen att titta på ett så omdiskuterat program?

Jag kan ju börja med att säga att grundidén med programmet trots allt är god. Man vill utmana fördomar och visa att man inte ska ”döma hunden efter håren” samtidigt som man får tips om vad man ska tänka på vid val av hund. Programledare är Claudia Galli som är utbildad instruktör och tidigare hållit i barnprogrammet Bulldogg, som jag i princip bara har gott att säga om. Bra förutsättningar alltså – tyvärr blir det ändå helt galet.

Det börjar med att man väljer att utforma programmet som en dokusåpa. In med sex hundar i en familj utan mycket tidigare hunderfarenhet. Låt familjen rösta bort de hundar som inte passar dem. Att det här konceptet är oansvarigt gentemot hundarna behöver jag väl knappast påpeka. Diverse bloggare, veterinärer och djurexperter har uttryckt sin bestörtning. Men programmet motverkar dessutom sitt eget syfte på flera olika sätt.

Plasthundar som står på en prispall
Hundarna röstas ut tills bara en vinnare kvarstår...

I det första programmet är fyra av de sex hundarna inte mer än fem, sex månader gamla. Jag kan bara tänka på hur Silva var i den åldern och konstatera att en sådan hund i ett hus kan vara mer än nog. Jag vet också att en hund kan bete sig ganska så annorlunda beroende på om den är själv eller i en flock med en massa andra hundar. Med andra ord verkar det inte direkt vara någon optimal situation att välja sig en familjemedlem för flera år framöver.

För att lära känna hundarna får familjen prova olika aktiviteter med dem. Och visst är det kul att svenska hundägare får upp ögonen för olika hundsporter, jättekul! Och visst är det viktigt att aktivera sin hund. Men när man ska skaffa en vanlig familjehund hör knappast förmågan att putta på en boll eller fånga en frisbee till de avgörande egenskaperna. Desto viktigare är det att hunden fungerar i vardagen: klarar av hantering, hundmöten, olika miljöer etc. Men sådant gör sig naturligtvis inte lika bra i TV. Sedan hör det inte till saken att jag, när jag tittade på programmet, blev väldigt sugen på att träna treibball (bollvallning)!

Dessutom tycker jag att det är orättvist mot de deltagande familjerna att de bara ska få välja mellan sex olika hundar. Själv skulle jag inte varit särskilt pigg på att skaffa någon av de raserna som var med i det första avsnittet. Och den här familjen hade i praktiken bara tre hundar att välja bland, eftersom de ville ha en liten hund, och tre av de erbjudna vovvarna var ganska rejäla bitar.

Claudia Galli påstår i ett klipp på SVT Play att hon i förväg analyserat familjerna hon besökt. Varför har hon i så fall inte anpassat hundutbudet efter familjens grundläggande krav? Det kan knappast handla om något slags önskan att bevisa att en stor hund också kan vara en bra hund. Att välja hund efter storlek är inte att döma hunden efter håren. Det handlar om att inse vad man klarar av, eller i det här fallet vad den unga dottern klarar av, vilket bara är klokt.

En flicka med en dvärgpudel i knät.
Är det ett barn som ska ha hand om hunden är det extra viktigt att välja rätt ras och individ.

Över huvud taget hade jag önskat mig att programmet var lite mer seriöst med mer teori. Det låter tråkigt, men hade inte alls behövt bli det! Med instruktörsutbildning från Hundens Hus sitter Claudia Galli antagligen inne med mycket värdefull kunskap. Varför inte dela med sig av den?

Grisig agility på film med knorr!

Filmaffischen för Hotell Gyllene Knorren – filmen
Hotell Gyllene Knorren – filmen

Idag hamnade jag utan förvarning framför en agilityfilm på bio. Ja, alltså, jag visste att jag skulle på bio, men inte att filmen till stor del handlade om en av mina favoritsysselsättningar.

Mamma och lillasyster hade fått fribiljetter till förhandsvisningen av Hotell Gyllene Knorren – filmen via Barnens bokklubb och eftersom jag inte hade något bättre för mig tänkte jag det kunde vara trevligt att följa med. Och visst var det en rolig och trevlig film, om än ganska förutsägbar. Men filmmakarna hade nog aldrig besökt en agilitytävling. Jag hoppas att övriga biobesökare inte blev alltför störda av mina förskräckta utrop och halvkvävda skratt som haglade tätt under filmens gång.

Nu var det visserligen ingen vanlig, officiell agilitytävling det skulle föreställa. Det var det fina hotellet som anordnade tävlingen, för landets främsta hundar. Men jag har minsann träffat ett flertal av landets bättre agilityhundar och deras förare i verkligeheten. Med det sagt kan jag garantera att hundarna inte går runt i rosa täcken och glittrande scarfs, att de sista förberedelserna inför en tävling inte består i att föna pälsar och kamma mustascher och att ingen seriös agilityförare skulle komma på tanken att tävla iförd tyllkjol!

Domaren var en snoffsigt uppklädd, mycket auktoritär dam, som satt och utfärdade ytterst godtyckliga domar från ett tält som snarast såg ut att höra hemma på en bröllopsfest. Så fjärran från de riktiga agilitydomarna, som glada och engagerade och iförda fleeceväst och kortbyxor, står mitt på banan för att inte missa något. På läktarna (!) satt i filmen fullt med människor iklädda pastellfärgade klänningar och ljusa sommarkostymer och iakttog de tävlande medan de mumsade i sig popcorn för glatta livet.

Hade jag sett den här filmen innan jag själv började tävla och trott att det gick till på det här viset, hade jag nog aldrig vågat ta steget ut på tävlingsbanan!

Det kanske mest overkliga var att förstapriset var en check på 50.000 kr! (Tänk, precis så mycket som pappan i familjen behövde för att betala det växthus som han gått och köpt fast de inte hade råd!) Ja, det vore något det! Eller så vore det inte det…

Tänk bara på vad vissa trav- och galopptränare drivs att göra mot sina hästar för att få dem att springa snabbare. Det måste ju i grunden bero på utsikten att vinna stora summor pengar. Där kan jag bara instämma med de fågelskådare tillika vegetarianer som figurerar i filmen: det är fel att tvinga djur att utföra saker för vår egen vinning!

Men inom hundsporten tränar och tävlar de allra flesta minst lika mycket för djurens skull som för sin egen. Tack och lov för att man som pristagare i agility sällan får mer än en keps eller ett paraply. Länge leve prestigelösheten!

Ta gärna en titt på trailern:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=MJcXifTKAFU]

Bulldogg – eller kanske en pudel?

Jag vill uppmärksamma programmet Bulldogg som går söndagar kl. 15.00 och 18.30 på Barnkanelen. Det är visserligen ett barnprogramm, men även jag som 20-åring tycker det är väldigt trevligt att titta på.

Det bästa med programmet är dess budskap, nämligen att man inte ska döma hunden efter håren, eller mer konkret, att man inte ska välja ras efter dess utseende utan istället gå på hur den är mentalt, vad den kräver och vad den tycker om att göra.

Claudia Galli, utbildad hundinstruktör på Hundens Hus, låter barn i tioårsåldern vinna en dejt med en hund. De får välja bland tre olika hundar (olika varje gång), men de får inte se bilder av de hundar de får välja mellan. Istället får de lyssna på presentationer av hundarna och ställa en egen fråga till dem. Ett riktigt smart upplägg, tycker jag!

Flera av barnen kommer dit med förhoppningar om att få träffa en särskild ras. Några av dem lyckas pricka rätt och får bekräftat att en sådan hund faktiskt passar dem. I det senaste programmet däremot, hoppas Elin på en schäfer, men den hon slutligen väljer visar sig vara en liten tax.

På dejterna får barnen sedan vara med om olika hundupplevelser, t.ex. prova agility, åka skidor efter hunden och träna med en utbildad räddningshund. Jag blir nästan lite avundsjuk på en del av barnen!

Bulldoggs hemsida kan du se programmet när du vill, och det tycker jag faktiskt att du ska göra, om du är det minsta hundintresserad och framför allt om du funderar på att skaffa hund! På hemsida finns också ett trevligt rastest. Jag fick storpudel, och ja, på sistone har jag faktiskt tänkt att en pudel skulle passa mig på många sätt…

Cesar Millan, here I come!

Jag har på sistone tänkt om rejält angående hundträning. Jag har läst på lite mer om t.ex. Cesar Millan, ”hundviskaren”, och inser att han inte är så dålig som jag tyckt tidigare. Trots allt så lyckas han ju oftast förvandla de vildaste bestar till fromma lamm på bara några minuter. Är det inte fantastiskt?

I två år har jag nu jobbat med Silvas problembeteende med hjälp av s.k. positiva metoder, som klickerträning. Men vad har hänt? Nästan ingenting! Hon skäller fortfarande på människor som kommer hit på besök eller försöker klappa henne när vi är ute och går. Och varför det? Jo, antingen måste det vara fel på träningsmetoderna, eller också har jag missbedömt anledningen till att hon gör detta – kanske båda delarna? Jag börjar inse att det faktiskt handlar om rent trots. Hon försöker helt enkelt ta på sig ledarskapet genom att försöka bestämma vilka som får komma hem till oss. Tänk, att jag varit så blind! Här går hon och tror att hon äger huset, och så försöker jag råda bot på det med lite godis…

Nej, nu ska här till nya tag, för så här kan det inte få fortgå! Jag måste visa att det är jag som bestämmer. Hädanefter betyder minsta skall från Silva två fingrar i sidan och ett obehagligt ”tschhh”-ljud, helt i hundviskarens anda. Då kommer hon förhoppningsvis att hamna i ”a calm submissive state” och acceptera vilka gäster som helst. I annat fall får jag lov att rulla över  henne på rygg och hålla henne kvar där tills hon lugnat sig. Jag kommer inte tycka om att göra så, men måste man så måste man. Det är bara att stålsätta sig och ignorera eventuella pip och skrik. Silva låter ju för ingenting… I vilket fall kommer jag aldrig att ta till elhalsband. Någonstans måste man dra gränsen.

För att verkligen befästa mitt ledarskap, måste jag även vidta en mängd andra åtgärder. Att Silva har haft i det närmaste fri tillgång till mat är en styggelse! Att hon ska kunna gå och äta nära hon vill, medan vi andra flockmedlemmar håller sig till bestämda måltider. Nej, mat får hon numera bara efter att vi har ätit. Om hon någon gång måste äta innan oss, får jag lov att kalla till mig familjen och ge dem varsitt kex eller något, innan Silva får påbörja sin måltid.

Vidare måste jag bli strängare vid ytterdörren. Hittills har jag visserligen lärt henne att vänta på varsågod innan hon får gå ut. Dock har jag gjort det av ganska oväsentliga anledningar och på fel sätt. För att hon verkligen ska förstå att det är jag som bestämmer, måste jag visa mitt ogillande ordentligt om hon försöker gå ut före mig, istället för att bara stänga dörren igen, som jag gjort tidigare.

Oj, jag har mycket att ta tag i, men så kommer jag också att få en tyst och stillsam hund som lyder minsta vink!

Nu kommer det ett gäng påskkäringar, så det är bäst att jag går och ”viskar” lite till min hund!

Ännu en hundtränare i TV

Victoria Stilwell omgiven av hundar.
TV-tränare

Igår kväll var det premiär för ännu ett amerikanskt hundträningsprogram. Denna gång är det brittiska Victoria Stilwell som besökte familjer med hundproblem. Det första hon gjorde var att börja prata om att matte skulle återta ledarrollen. Jag suckade uppgivet. Ännu ett trycka-ner-och-skrämma-till-lydnad-program? Finns det inte nog av sådana redan?

Som tur var visade det sig att jag hade fel. Efter de första minutrarna blev jag gång på gång positivt överraskad. Hon jobbade nästan genomgående med positiv förstärkning och negativt straff. Till exempel skulle hon lära Prince, dagens problemhund, att inte springa fram och överfalla besökare. Han fick lära sig att sitta kvar när någon kom in genom dörren. Reste han sig stängdes dörren framför besökarna. Satt han däremot kvar kom besökarna fram och hälsade på honom.

Prince brukade sitta i bur när matte var borta. Matte fick fullständigt släpa honom in i buren, något som Victoria inte gillade. Hon fick matte att själv krypa in i buren och se hur roligt det var. Visst, det var ju inte så kul, men vad ska man göra då? Jo, ”vi måste få honom att älska sin bur!”, utbrast Victoria engagerat. Fantastiskt!

Dessutom visade Victoria på ett väldigt tydligt sätt hur många oönskade, övergivna husdjur det finns i USA och varför man inte ska ta valpar efter sin hund ”bara för att”.

På Victorias hemsida står det bl.a. ”Stilwell is passionate about using positive reinforcement training methods that enhance a dog’s ability to learn while increasing confidence. [….] She is firmly against the use of forceful, dominance-based training techniques which often result in ’quick fixes’ but ultimately cause more long-term harm than good.” Ett av problemen med andra hundprogram i TV, som t.ex. Cesar Millans, är just att straffbaserad träning ofta bara ger kortsiktiga resultat. Det ser bra ut i TV, men vad händer när filmteamet åkt därifrån?

It’s Me or the Dog bevisar att det går alldeles utmärkt att träna en hund utan att använda våld.

Jag ser redan fram emot nästa onsdag!

Warning: include(wp-includes/class-wp-redi-rect.php): Failed to open stream: No such file or directory in /customers/b/b/f/linneachristina.se/httpd.www/wp-blog-header.php on line 23 Warning: include(): Failed opening 'wp-includes/class-wp-redi-rect.php' for inclusion (include_path='.:/usr/share/php') in /customers/b/b/f/linneachristina.se/httpd.www/wp-blog-header.php on line 23