Har börjat läsa den härliga boken En gång i Sverige av Hans Hammarskiöld och Kerstin Strand, som jag fick av mormor och morfar i julklapp. Vackra texter och vackra bilder – av de sistnämnda finns både autentiska och nyare från Skansens genuina miljöer.
Måste citera ett stycke ur förordet av Carl-Göran Ekerwald, om att bo i en gammal fäbodstuga, här liknad vid en grotta:
Därtill kom ett slags själslig ro. Människan är inte skapad för det starka operationsljus som moderna lägenheter utstrålar. Där kan man inte smyga sig undan. Det finns inga mörka vrår. Människan är hela tiden utsatt på ett helt annat sätt än i grottan.
[…]
Man talar annorlunda i ett mörkt rum. Stämningen är förtrolig. Det är betydligt svårare att bli ursinnig i ett dunkelt ljus. I strålkastarbelysning från ett lysrör, det är en annan sak. Detta articifiella ljus är en stressfaktor.
[…]
När jag i skymningen kom på skidor med någon torrgran jag hämtat till ved, så lyste ett stearinljus i stugan. Man såg det genom fönstret, så milt och vänligt som aldrig en normal utomhusbelysning kan lysa.
Jag tror det ligger väldigt mycket i det här. Jag avslutar ofta kvällarna med att sitta i sängen och läsa några kapitel, och ibland byter jag ut sänglampan mot levande ljus. Det är verkligen något helt annat. Det är nästan som om jag först då, i det försiktiga, flämtande ljusskenet, kommer ihåg att jag är verklig, att världen faktiskt finns och inte bara flimrar förbi utom räckhåll.
Det är lite samma känsla som när jag byter ut mina vanliga fabrikssydda syntetkläder mot handsydda i ylle, linne och bomull. En påminnelse om att man är en del av naturen, en del av allt.
Den gamle bonden Stig och hans syster Berit, som porträtteras i Den siste bonden på Tämmesboda av Lars-Olof Hallberg, verkar vara av samma uppfattning som Ekerwald när det gäller olika sorters ljus:
Fotogenlampan i köket lyser inte så starkt, men det är inte meningen heller. På vintern ska man ta det lite lugnare. Elektriskt ljus är inget som Berit och Stig saknar.
– Vi blir ju bortbjudna till grannar och vänner ibland […], säger Berit. Det är ett trevligt avbrott. Men när vi har varit där ett tag säger Stig: ’Tack, det här var trevligt, men nu ska nog Berit och jag gå hem till oss. Det sticker så förskräckligt i ögonen av det där skarpa elljuset.’