Förra veckan bodde jag för en gångs skull för mig själv medan resten av familjen var bortresta. När jag ensam hade ansvar för kaninen tog jag mig mer tid att umgås med honom. Jag gjorde en kompostgallerhage i anslutning till buren och tog med honom ut i koppel. Båda dera uppskattades förstås av lilla Jumjum, som tvingas spendera alltför mycket tid i sin lilla bur.
Av den anledningen är kaniner för mig ofta lika med dåligt samvete. De får komma ut ur buren för sällan, deras klor klipps inte tillräckligt regelbundet, de får inte nytt vatten tillräckligt ofta…
Att det blir så här är SÅ SYND, för egentligen är kaniner ett av mina absoluta favoritdjur. De är (med vissa undantag förstås) gosiga, sällskapliga, pigga och nyfikna. Ofta förvånas man över att de kan så mycket mer än man tror. Se bara på mitt tidigare inlägg med fascinerande kaninfilmer!
Mitt första husdjur, som jag fick när jag var i sjuårsåldern, var en kanin, en liten vit hermelin vid namn Tussie. Min syster fick en hon med, en rödbrun som döptes till Rosie. Tyvärr var det två väldigt skygga djur som kunde ta en evighet bara att få upp ur buren. Till råga på allt vísade det sig att Rosie inte var någon hona, utan en hane! Så plötsligt hade vi inte bara två kaniner utan fyra. Den ena ungen sålde vi, men lilla Gråvit fick stanna.
De här kaninerna var väl egentligen inte så värst roliga att ha. Ändå hade jag fastnat för kaniner och efter flera år, när bara Rosie fanns kvar av de andra (som bott utomhus), köpte vi Jumjum, en dvärgvädurshane som skulle bo inne. Han var raka motsatsen till de andra kninerna. Trygg, kelsjuk, modig… Och dessutom tyckte han om paprika, vilket de andra alltid hade ratat!
Nu börjar Jumjum bli gammal och jag funderar på hur det ska bli när han inte finns kvar längre. Skönt att slippa det där dåliga samvetet förstås, men ändå väldigt tomt på något sätt…
Kanske blir det ingen ny kanin på ett tag, men när jag har tid och plats vill jag ha ett gäng gotlandskaniner. Som många av er vet så brinner jag för lantraser och gotlandskanin är just en sådan lantras, som behöver hjälp att bevaras till framtiden. Men det är inte bara därför jag gillar gotlännigen. De är lagom stora (ingen dvärgkanin men inte överdrivet stor), de är aktiva, friska och tåliga och de finns i alla tänkbara färger.
Nej, nu tror jag att jag ska gå och plocka upp den lilla långöringen ur buren en stund!