shadow

Vår på gott och ont

Silva ligger i en säng och ser seg ut.
"Är det vår? Då stannar jag nog helst i sängen..."

Som de flesta andra älskar jag våren. Men det skulle vara lättare att njuta av den fullt ut om ens dagliga promenadsällskap kände likadant. Delad glädje är ju som bekant dubbel glädje! Tyvärr har jag en hund som fullkomligt avskyr våren. Först är hon glad när hon märker att vi ska gå ut. Men det håller bara i sig tills jag öppnat ytterdörren. Så fort hon hör smältvattnet droppa från taket och ser solen lysa på den fuktiga marken sätter hon sig på hasorna och vägrar ta ett steg över tröskeln.

Man får helt enkelt dra henne ner för förstutrappen och sedan fortsätter det så, så länge jag har henne kopplad i alla fall. Det är ungefär som att vara ute och gå med en tegelsten i ett snöre. Vår-effekten blir särskilt märkbar när vi har Wilda med oss på promenaden. Wilda bryr sig inte mycket om årstider utan är nästan alltid pigg och glad. Så där går jag med en hund som ska framåt så fort som möjligt och en som helst inte vill framåt alls. Det är ett under att jag inte gått av på mitten än!

Silva sitter i gräset och vägrar gå.
Uttrycket "envis som en åsna" skulle gott kunna ersättas av "envis som en spets"...

Blir det träning av piggnar hon i all fall till lite grann. Här om dagen hade vi årets första utomhuspass i agility. Jag släpade ut några hopphinder, lyckades hitta en någorlunda plan plats där all snö faktiskt var borta och tränade lite på en övning vi gjort rätt mycket på sistone. Den går ut på att Silva ska bli mer självständig och kunna springa och ta hinder utan att jag följer med hela vägen.

Jag ställer två hinder (A & B) bredvid varandra horisontellt, som ett staket. Det tredje hindret (C) ställer jag vertikalt mot de andra två, så att de tillsammans bildar ett T. Tanken är att jag ska kunna skicka henne bort till hinder C och själv stå kvar mellan A och B. Successivt flyttar jag hinder C längre och längre bort. Och självklart varierar jag mellan att hon efter hinder A får komma direkt till B, för att hon inte ska ta något för givet utan fortsätta lyssna på mina signaler. Det här går superbra och jag är så nöjd att jag kom på att göra den här övningen, verkligen nyttigt för min osjälvständiga lilla fjant!

I övrigt har vinterns agilityträning (som ägt rum i ett ridhus) framför allt gått ut på att öka farten. Och hjälp vilken fart hon haft! Det märks verkligen att hon trivs bättre när det är kallt. Dessutom har jag nästan uteslutande använt externbelöning, alltså ställt en godisskål i slutet av banan. Här är hon skicklig på att komma på alla möjliga knep för att få ta godiset i förtid. Men för varje gång blir hon allt duktigare på att arbeta tills jag ger varsågod. Konstigt, tycker jag, att det ska vara så väldigt stor skillnad på farten och motivationen, bara för att godiset är synligt! Så är det i alla fall, och det känns hoppfullt inför tävlingssäsongen!

Agilityträning

Jag hade hört ryktas att åtminstone en liten fläck av agilityplanen på klubben var snöfri och torr, så idag åkte vi äntligen dit och körde årets första riktiga träningspass! Silva verkade så glad att få ta riktiga hinder igen. Så fort jag vände ryggen till rusade busungen bort till gungbrädan och sprang över den på egen hand. Inte så bra, egentligen, men hellre det än att hon tycker den är obehaglig, som det tyvärr finns en hel del hundar som gör. Kontaktfältsbeteendet satt i alla fall som gjutet, trots det långa uppehållet, och trots att sista gången vi sprang kontaktfältshinder var på en tävling där jag var så mån om att få en bra tid, att jag ”fuskade” och stannade henne i rätt position genom att hålla upp handen i ett passande ögonblick.

Förutom uppfräschande av kontaktfältshindren och lite slalomingångar, provade vi även en sorts bakombyte jag läste om i senaste Canis. Jag har tydligen gjort på ”det gamla sättet” och bara precis slunkit över på hundens andra sida, ofta medan vi var på väg rakt fram. Artikelförfattaren (Anna Larsson) menade att den enda fördelen med att hon en gång gjort på det viset, var att nu visste hon vad hon INTE skulle göra. Det självsäkra uttalandet fick naturligtvis mig att genast förkasta alla bakombyten jag gjort under min och Silvas agilitykarriär. Nu är det det nya som gäller.

Det, för mig, mest spektakulära med det här nya bakombytet var att bytet alltid skulle vara ett tecken för hunden att svänga precis efter det hinder den är på väg mot när bytet sker. Dessutom ska man, direkt efter hindret innan, börja springa i en diagonal linje mot den motsatta kanten på hindret framför. Det här var inte lätt att förklara. Om någon förstår vad jag menar blir jag förvånad! Men ni som är intresserade kan ju alltid beställa Canis nr 2/2010.

Från ett träningspass i höstas. Foto: Karolina Sandgren

Silva har alltid haft svårt för bakombyten, eftersom hon bryr sig lite väl mycket om var jag befinner mig och kommer liksom av sig om jag ser ut att röra mig åt ett annat håll än henne. Och visst, även nu blev det ett par sådana stopp, men på det hela taget tycker jag det kändes mycket bättre än våra gamla vanliga bakombyten. Det här är något vi ska träna mer på!

Som om det inte vore nog med att träningen gick galant, så var det även ett helt fantastiskt väder och på väg hem från klubben hittade jag en kulle helt översållad av tussilago! Jag som nästan börjat bli rädd att tussilagon höll på att utrotas och undrade om det kanske vore dags att fridlysa den. Det må vara hur det vill med den saken här i Kärrdal, men i Råsta skulle det snarare vara aktuellt med lite gallring så att inte tussilagon tar över helt och hållet! Jag fick i alla fall med mig en ordentlig bukett solsken hem. Det var grädden på moset den här toppendagen!

Warning: include(wp-includes/class-wp-redi-rect.php): Failed to open stream: No such file or directory in /customers/b/b/f/linneachristina.se/httpd.www/wp-blog-header.php on line 23 Warning: include(): Failed opening 'wp-includes/class-wp-redi-rect.php' for inclusion (include_path='.:/usr/share/php') in /customers/b/b/f/linneachristina.se/httpd.www/wp-blog-header.php on line 23