shadow

Hus & byggnadsvård

Att bo i Morgongåva

Posted on: by: Comments: 7 Comments

I dag åkte jag till torpet för att bestämma vilka möbler och prylar jag ville behålla. Det regnade på vägen dit, men väl där gled molnen åt sidan och släppte fram solen. Jag bara älskar att sista biten fram till mitt blivande hem kantas av skog och hagar med får och hästar. Det är så underbart vackert, och innan jag åkte hem satte jag mig vid Axsjön och åt matsäck i solen och fick höra årets första gök från motsatta stranden.

Skylt vid Axsjöbadet, Morgongåva
Mysig matsäcksplats

Bara det att bo i en ort med ett sådant namn som Morgongåva är ju fantastiskt. Ingen kan låta bli att utbrista ”men ett sådant vackert namn!” När Vintergatan 5A och dito 5B gick som sommarlovsmorgon var jag ett stort fan och jag minns än i dag att ett barn som ringde in till programmet kom just från Morgongåva och Peo (Anders Linder) sa att där skulle man bo! Föga anade jag att jag en gång skulle göra det…!

Ortens enda brist verkade faktiskt vara att det inte fanns någon vacker visa om den. För vem drömmer inte bo i Ack Värmeland du sköna eller på Överby berg eller i Roslagens famn eller vid Koppången? Men det var inte värre än att det gick att råda bot på. Nedanstående lilla visa knåpade jag ihop här om dagen. En inspelning finns, men jag garanterar ingen skönsång; den är bara till för att förmedla melodin!

Mitt lilla torp i Morgongåva

Den dag jag kom till stugan

till sist min egen vorden

då kände jag i hjärtat

det var min plats på jorden

och allting stod i blom

från apeln till syrenen

och uti björkens topp

allt i den högsta grenen

ljöd trastens drillar klarast uti Norden

*

Då tänkte jag sålunda

den stugan, vill jag lova

den blir mitt trygga näste

där skall jag roligt sova

ty intet felas mig

och intet kan mig skrämma

just här där jag skall bo

där jag skall höra hemma

uti mitt lilla torp i Morgongåva

(© Linnea Dunér 2012)

Torpare

Posted on: by: Comments: Leave a comment

Livet är för kort för att leva det som en burhöna, när man kan leva det som en lycklig, frigående höna på landet. Typ. Så när andra unga vuxna hyr en lägenhet i andrahand, köper jag ett torp.

Ja, nu har jag äntligen hittat mig ett litet krypin där jag tror att jag kan trivas. Egentligen hade jag tänkt mig ett ställe lite närmare Stockholm, men för varje meter man närmar sig huvudstaden stiger priserna läskigt mycket, så nu hamnade jag i Morgongåva, knappt en och en halv timme med bil från föräldrahemmet.

Krypinet i fråga är en liten torpstuga, ursprungligen från 1800-talets slut. (Se mer på dess egen sida.) I nuläget är det kanske inte riktigt drömhuset – lite för många ovarsamma renoveringar och moderniseringar har gjorts genom åren – men vänta bara tills jag är färdig med det! (Färdig, förresten – blir man någonsin färdig med ett hus…?)

Inflyttningsdagen dröjer dock, då det är en del akuta åtgärder som ska till innan det är möjligt att börja möblera och boa in sig. Taket ska ses över, troligen läggas om helt och hållet, likaså torpargrunden, som vid besiktningen hade indikationer på mögelangrepp.

Jag vågar nog påstå att jag inte kommer lida av uttråkning i sommar.

Röd stuga med äppelträd och akleja framför.
Stugan

Ljus och mörker

Posted on: by: Comments: Leave a comment
Levande ljus i mörker
Levande ljus

Har börjat läsa den härliga boken En gång i Sverige av Hans Hammarskiöld och Kerstin Strand, som jag fick av mormor och morfar i julklapp. Vackra texter och vackra bilder – av de sistnämnda finns både autentiska och nyare från Skansens genuina miljöer.

Måste citera ett stycke ur förordet av Carl-Göran Ekerwald, om att bo i en gammal fäbodstuga, här liknad vid en grotta:

Därtill kom ett slags själslig ro. Människan är inte skapad för det starka operationsljus som moderna lägenheter utstrålar. Där kan man inte smyga sig undan. Det finns inga mörka vrår. Människan är hela tiden utsatt på ett helt annat sätt än i grottan.

[…]

Man talar annorlunda i ett mörkt rum. Stämningen är förtrolig. Det är betydligt svårare att bli ursinnig i ett dunkelt ljus. I strålkastarbelysning från ett lysrör, det är en annan sak. Detta articifiella ljus är en stressfaktor.

[…]

När jag i skymningen kom på skidor med någon torrgran jag hämtat till ved, så lyste ett stearinljus i stugan. Man såg det genom fönstret, så milt och vänligt som aldrig en normal utomhusbelysning kan lysa.

Levande ljus i fönstret i ett gammalt falurött hus
Välkommen in!

Jag tror det ligger väldigt mycket i det här. Jag avslutar ofta kvällarna med att sitta i sängen och läsa några kapitel, och ibland byter jag ut sänglampan mot levande ljus. Det är verkligen något helt annat. Det är nästan som om jag först då, i det försiktiga, flämtande ljusskenet, kommer ihåg att jag är verklig, att världen faktiskt finns och inte bara flimrar förbi utom räckhåll.

Det är lite samma känsla som när jag byter ut mina vanliga fabrikssydda syntetkläder mot handsydda i ylle, linne och bomull. En påminnelse om att man är en del av naturen, en del av allt.

Den gamle bonden Stig och hans syster Berit, som porträtteras i Den siste bonden på Tämmesboda av Lars-Olof Hallberg, verkar vara av samma uppfattning som Ekerwald när det gäller olika sorters ljus:

Fotogenlampan i köket lyser inte så starkt, men det är inte meningen heller. På vintern ska man ta det lite lugnare. Elektriskt ljus är inget som Berit och Stig saknar.

– Vi blir ju bortbjudna till grannar och vänner ibland […], säger Berit. Det är ett trevligt avbrott. Men när vi har varit där ett tag säger Stig: ’Tack, det här var trevligt, men nu ska nog Berit och jag gå hem till oss. Det sticker så förskräckligt i ögonen av det där skarpa elljuset.’

Hängande fotogenlampa i mörkt rum
Tillräcklig ljuskälla?

Blå dörrar

Posted on: by: Comments: 2 Comments
Blå ytterdörr med blommor i förgrunden.
Förrädiskt fint!

Bläddrade igenom några gamla nummer av Gård&Torp och hittade en tänkvärd fråga-och-svar. Hur ofta ser man inte små röda stugor med lysande blå dörrar? Och är det inte lätt att tro att just detta är urbilden av ett hus på den svenska landsbygden?

Så är det emellertid inte. De som vill ha blå ytterdörrar får gärna ha det för min del, men vill man ha en klassisk, genuin färgsättning och hålla på vårt svenska kulturarv finns det inga ursäkter. Enligt Göran Gudmundsson i tidningens expertpanel introducerades dessa blå dörrar i tidskriften Allt i Hemmet på 1960-talet. Därmed är de ”olycksbringande” och ”saboterar den svenska byggnadstraditionen”.

Dessutom är de opraktiska. Göran beskriver det med stor inlevelse: ”Chansen till en salig hädanfärd minskar i takt med alla svordomar du kommer att vräka ur dig när du ser hur snabbt den blå kulören försvinner i solskenet. Har man inget annat att göra så kanske däremot en blå dörr kan bli en hit. Man får nämligen lov att måla om den hela tiden.”

Vad ska det då vara för färg? Historiskt sett är grått, grönt, engelskt rött och ockragult de vanligaste kulörerna på ytterdörrar. Och de ska förstås målas med linoljefärg! Vill man fördjupa sig i gamla dörrar har samma tidning en lång artikel om ämnet på sin webbplats.

Att få bo i ett hus …

Posted on: by: Comments: 3 Comments

Den gångna helgen var det bröddagar på Skansen och det bakades och smakades i många av de gamla gårdarna och stugorna. På något sätt passade doften av nybakat bröd så väl in i den gammaldags miljön. Den blev liksom dubbelt så ljuvlig som den doft som uppfyller huset när man bakar hemma.

Och jag tänkte där bland järnspisar och trasmattor och skåpsängar och bonader, att jag tveklöst skulle offra alla moderna bekvämligheter för att få bo på ett ställe som Skånegården eller Delsbogården eller Oktorpsgården. Att få bo i ett hus med en själ, det drömmer jag om. Att få bo i ett hus med en egen historia, där människor levt i generationer, skrattat och gråtit, slitit för sin överlevnad och däremellan roat sig med dans och sång, där liv har släckts och där nytt liv blivit till. Att få bo i ett hus, som består av naturen naturen, av sten och järn, av trä och ull och lin, och som ligger i naturen, granne med skogen och med utsikt över fälten och ängarna.

Men för tillfället försöker jag hålla nere mina krav, för jag blir allt mer sugen på att flytta och att hitta sitt drömhus verkar inte helt enkelt. Efter Skansen åkte jag direkt vidare till Valhallavägen och hjälpte morbror och moster packa upp flyttkartonger i deras nya, fina lägenhet. Önskade att kartongerna var mina och lägenheten en liten stuga med tegeltak och öppen spis. Läste Raskens på vägen hem, där Gustav och Ida just höll på att göra det hemtrevligt i sitt nyförvärvade soldattorp. Ja, till och med en hädangången författare som Vilhelm Moberg gör vad han kan för att öka min längtan!

Gamla, smidda nyckelhål på en dörr av mörkt trä som bär spår av tiden.
Att sätta nyckeln i ett lås, som någon smidit för hand, och som skänkt trygghet åt människor i hundratals år ...

På besök i järnåldern

Posted on: by: Comments: Leave a comment

Jag är glad att bo inom cykelavstånd till Bögs gård och Väsby gård på Järvafältet, där ett projekt pågår att återskapa det historiska odlingslandskapet. Som en del av projektet har man byggt ett järnåldershus, hemmahörande i romersk järnålder, d.v.s. år 0-400 e.Kr. Igår var huset öppet för visning och ansvarig arkeolog Mikael Söderblom var där och informerade om projektet, huset och om de spår som finns i landskapet sedan järnåldern.

Sprakande brasa med mörker omkring
Mitt i huset brann en brasa på en upphöjd härd. Högst upp på gavlarna under taknocken finns hål där röken kan tränga ut.
Järnåldershus i trä.
Husets baksida. Det här är ett mindre hus till skillnad från de långhus som var huvudbyggnad på järnåldersgårdarna. Huset är byggt med skiftesverk med liggande plank mellan urspårade stolpar, vilka står på en syllstock. Taket är ett näver- och rundvirkestak.
Husets vägg med en pilbåge hängande på en krok.
Människorna på järnåldern livnärde sig först och främst på jordbruk och djurhållning, men jakt och fiske var också viktigt. Vid jakt användes pilbågar av det här slaget, jaktspjut och fällor. Till fisket användes ljuster, krokar, mjärdar och nät, precis som idag.
Gröna och gula ax av emmervete.
Emmervete som hänger på tork. Andra viktiga grödor på järnåldern var korn, brödvete, speltvete och lin. Även havre, råg och hampa odlades. Järnålderns åkrar var små och uppgick till ca 1-2 hektar per gård.
Glöd bland stenar.
Även utanför huset brann en brasa. Under järnåldern kunde maten lagas över eld, men vanligare var att koka den i gropar med hjälp av upphettade stenar.
Fuxfärgad islandshäst som betar.
Hästen var ett viktigt djur på järnåldern, både som färdmedel, arbetskraft, köttdjur och offerdjur. Järnåldershästen såg troligen ut ungefär som islandshästar, som det idag finns gott om på Bögs gård. Andra viktiga djur var kor, får, getter, svin och hundar. Höns och tamkatt kom till Mellansverige först under den här perioden.
Flätad gärdesgård.
Ända fram till mitten av 1800-talet hägnade man in odlingarna istället för djuren. På järnåldern skedde det med stensträngar eller sådana här fläteshägnader. Till arbetet på åker och äng använde man årder, skära och kortlie istället för plog och den senare längre lien. Man har även hittat lövknivar och järnskodda hackor för lövtäkt och jordbearbetning.
Ansiktet av en forntidsgud utmejslad i en trädstam.
Utanför huset pågick arbetet med att hugga ut en gudabild ur en trädstam. Denna ska sedan tjäras och ställas vid åkern som en grödornas beskyddare. Järnålderns gudabilder var ofta förhållandevis enkla.

(Källa: Informationshäftet Järnålderns landskap med text av Mikael Söderblom, Rikard Dahlén och Olof Lundkvist, som finns att ladda ner i PDF-format på Sollentuna kommuns webbplats, för den som vill veta mer.)

Vårutflykt

Posted on: by: Comments: 3 Comments

Det här måste vara den varmaste dagen hittills i år! Riktig sommarvärme! Vad kunde då passa bättre än en utflykt? Jag tog med mig Nike och Silva till Sätra och Blåsippsbacken. När vi kommit hem fick även kaninen Jumjum årets första tur i koppel. Han njöt i fulla drag!

Längtan och gamla gårdar

Posted on: by: Comments: 3 Comments
Omslaget till Husbibeln – möten med gårdar
Husbibeln – möten med gårdar

På årets bokrea snubblade jag över tegelstenen Husbibeln – möten med gårdar av Nina Ericson och Maj-Britt Andersson. Med en växande passion för gamla hus och gårdar var jag bara tvungen att införskaffa ett exemplar.

Kanske hade jag trott att texterna skulle påminna mer om de sakliga men inspirerande reportagen i tidskriften Gård & torp (vilken jag numera är en trogen prenumerant av). Istället så visade det sig vara personliga, tänkvärda och ofta ganska abstrakta bitar, om gårdar uteslutande belägna i Hälsingland.

Även om den inte var vad jag väntat mig, var den klart läsvärd, inte minst på grund av de mycket vackra bilderna som upptar kanske hälften av bokens 500 sidor. På vissa ställen fanns riktiga guldkorn, till exempel följande stycke, som i viss mån lyckas förklara min stora kärlek till skogen såväl som till svunna tider:

Att följa en gammal stig är att vandra tätt, tätt efter dem som gick där för flera hundra år sedan. […] Två hundra år efter pigorna går jag deras fäbodstig. Men hur trygg jag än känner mig i skogen var de ännu mera förtrogna med den. Alla skogens tecken kunde de tyda. Skogen var deras vän i en förtrolighet som endast kan uppnäs genom att leva med den som de gjorde på fäbodvallarna sommar efter sommar. Så nära går det inte att komma inpå skogen med mobiltelefon och grova Timberland-skor. Ju mer vi försöker underlätta vårt umgänge i skogen, desto mer tar den avstånd från oss.

En skogsstig och en gammal gran
"Att följa en gammal stig..."

Det här har jag själv märkt. På nyårsafton har det blivit tradition att jag tar på mig medeltidskläder och går ut mitt i skogen för att pulsa fram genom snön på de allra smalaste stigarna. Hur annorlunda tar inte skogen emot en när man kommer iförd ylleklänning och yllemantel, färgade i samma palett som en solbelyst tall, jämfört med när man klampar fram i jeans och illröd dunjacka!

Texten fortsätter:

[…] När sommarljuset var som mest förföriskt kunde inget hindra en man att ta sig upp till sin käresta i skogen. Vad han än kom med för svepskäl var han självlysande av längtan. Det säger sig självt att en längtan blir uttunnad om det bara är att hoppa in i en bil och vara framme inom en timme. Längtan får en annan innebörd då den ska föra människan flera mil en hel dag genom tät skog med björnspår och villgräs.

Kan ni nu förstå att min längtan för närvarande står till släktens gamla fäbodstuga två mil upp i skogen ovanför Malung?

Faluröd timmerstuga omgiven av gräs och träd.
Släktstugan, som jag älskar, trots att den stackaren på senare tid förnedrats med plåttak, modern skorsten och otidsenliga färger på dörr och trappa...