shadow

Historiska kringlor

Vetekringlor på ett fat framför boken Historiebok för kakälskare
Arbogakringlor

I dag firar vi en 11-åring här hemma och lagom till den lilla tillställningen lånade jag hem den underbara boken Historiebok för kakälskare – en annorlunda bakbok av Dick Harrison och Eva Helen Ulvros.

Jag är en typisk kakälskare, och eftersom jag även är en typisk historieälskare kan jag knappast tänka mig en trevligare bok! Flera hundra år gamla recept varvas med intressant fakta om de olika bakverken och till dem hörande traditioner, råvaror och tillbehör.

Jag har haft boken hemma tidigare och då fokuserat framför allt på de första kapitlen som handlar om antiken och medeltiden. Jag kan t.ex. varmt rekommendera den senmedeltida saffranspajen och de nederländska pannkakorna med kryddig äppelfyllning.

Sedan dess har mitt intresse för 1800-talet bara växt. Således började jag nu bläddra bakifrån och mitt första projekt blev arbogakringlor. Ännu mer kända är kanske södertäljekringlorna, som fattiga änkor bakade och sålde för att inbringa lite extra inkomster efter det att lagen om näringsfrihet infördes 1846. Men detta förekom alltså även i andra orter, som Arboga.

Kringlor på ett fat
Arbogakringlor kryddas med stött kardemumma och läggs i sjudande vatten innan de gräddas. Om det är korrekt att doppa dem i strösocker vet jag inte, men jag tyckte det b lev fint! 🙂

Mina egna kringlor blev något misslyckade, då mina råvaror inte ville samarbeta med receptet. Andelen smör blev för stor i förhållande till andelen mjöl, varför degen inte ville jäsa. Kringlorna blev små och kompakta, men de gjorde det ändå lätt att förstå hur glad en liten pojke eller flicka måste ha varit om han eller hon lyckats spara ihop några slantar och kunde leta upp en s.k. kakgumma för att inhandla ett sådant sött och smakrikt och dessutom vackert vetebröd.

Man kan också förstå varför detta karaktäristiska bakverk blivit en så vedertagen symbol för bagaryrket, och att landsbygdsbor som varit på besök i staden gärna köpte med sig just kringlor hem till familjen.

Under 1700- och 1800-talen var kringlor också vanliga på gravöl. Dessa begravningskringlor var mycket stora och kryddade med dyrbar saffran. Ofta hamnade de som dekoration och minne ovanför spisen i stället för i begravningsgästernas magar.

Men kringeltraditionen går längre tillbaka än så. Redan på medeltiden bakades sudna (förvällda) kringlor. Fram till 1600-talet var det rågmjöl som gällde, därefter vetemjöl.

Jag tycker nog att både bakandet och ätandet blir snäppet roligare med sådana här förkunskaper. Vad kan tänkas bli nästa projekt? ”Swenska Marenger” fyllda med hallonsylt, Selmas vinbärsgömmor från Mårbacka eller kanske morotsbakelser à la Cajsa Warg?

I dag tar julen slut

Träfigurer och smällkaramell i julgran.
Dags att plundras! Foto: Anna Dunér (???)

Varken förr eller senare! (Obs! Gäller om du följer svensk tradition.)

Och i morgon blir det julgransplundring hemma hos oss. Så länge jag kan minnas har vi varje år haft en ordentlig julgransplundring kring tjugondag Knut med ett varierande antal kompisar som gäster: tidigare mina och Veronicas, nu Berenikes. Det äts chokladpudding och dansas kring granen innan granen (som dagen till ära behängts med choklad i glansigt papper) plundras och kastas ut till tonerna av sista versen i Emmy Köhlers Raska fötter:

Snart är glada julen slut, slut, slut.
Julegranen bäres ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
kommer han, vår gamle vän,
ty det har han lovat.

Om man i juletid besöker Väla skola på Skansen kan man få höra om hur skollärarens döttrar i 1900-talets början brukade bjuda hem alla traktens barn på julgransplundring. Enligt Skansenpersonalen var just julgransplundringen det roligaste på hela julen.

Flickorna hade vikt smällkarameller så att det räckte till alla barn och när granen slutligen skulle ut skedde det genom en dragkamp mellan pojkarna och flickorna. Pojkarna stod på utsidan om fönstret och drog i granens fot, medan flickorna stod inomhus och höll i toppen. Föga förvånande vann pojkarna, varje gång – det var ju liksom det som var meningen.

Julgran pyntad med svenska flaggor, ljus, smällkarameller och flätade hjärtan.
Julgranen i Väla skola

Ända sedan 1600-talet har vi i Sverige kastat ut julen den 13 januari, i stället för i samband med trettonhelgen som på de flesta andra håll i världen. Dessförinnan inföll knutsdagen den 7 januari, men när den flyttades fram följde julen med. (Detta stödjer jag till fullo postumt; jag tycker alltid att julen knappt hunnit börja förrän den är över!) Det kan också ha att göra med den oktav, en åtta dagar senare efterfest som enligt tradition följde varje större kyrkohögtid.

Tjugondagen firas/firades på olika sätt i olika delar av landet. I många trakter har det varit vanligt att klä ut sig till knutgubbe i mask och kostym, för att sedan gå runt hos grannarna i hopp om att få smaka på det sista som finns kvar av julgodis. Alltså ännu ett tillfälle för barnen att tigga till sig sötsaker, utöver skärtorsdagen och halloween!

En knutgubbe kunde också, i södra landsänden, vara en halmdocka som ställdes utanför någons dörr för att sedan skickas vidare till någon annan. I Österbybruk och Gimo i Uppland firas fortfarande Knutmasso med en karneval genom samhället.

Hur firar du?

(Källor: Skansen, Wikipedia)

Julpotpurri

God jul kära läsare!

Min klapp till er blir några juliga bilder från mitt senaste Skansen-besök och en julversion av Visa vid midsommartid. Melodin är så vacker och i mitt tycke liksom lite kall och frostnupen, så jag tyckte att den behövde en text för vinterhalvåret också, även om inget kan slå det magiska originalet.

Julkärve framför fönster på falurött hus
Julkärve utanför hälsingegården Delsbogården.

 

Två grenljus i mörker
Julbord i Delsbogården. Grenljusen står på smöret.

 

Knäckebröd, äpple och levande ljus på vit duk framför fönster
Del av brännvinsbordet i Ekshäradsgården, en värmländsk häradsdomares bostad.

 

Julkärve i gran
Julkärve och julgran på Oktorpsgårdens stenlagda innergård.

 

Gammaldags julmat på vit duk och ung kvinna i folkdräkt som sträcker sig efter en brödbit.
Kan inte vänta på att julmiddagen ska börja? Julbord i Delsbogården.

 

Julmat, grenljus och finporslin.
Julmiddag i Ekshäradsgården.

Visa vid juletid

Du lindar av granris en julaftonskrans

och hänger den på din dörr

Du skrattar åt snöflingors kritvita glans

som faller i virvlar och snurr

I natt ska du dansa långt bort ifrån stan

i långdans i språngdans kring den pyntade gran

I natt är du bjuden till landet på dans

att fira som julen var förr

*

Nu sätter du stjärnan i julgranens topp

att ge den ett himlalikt sken

Och barnen de dansar med julglädjens hopp

likt renar på flygande ben

Snart far du till bykyrkans julottesång

och tänker på ett gudabarn som föddes en gång

I natt ska du vaka tills solen går opp

och vänta på Frälsaren ren

Kanelbullens dag …

Stora, fina bullar!
Några av bullarna

… är en dag jag aldrig försummar att fira!

Drygt 100 bullar blev det idag, med mycket kanel och kardemumma, mandelmassa, pärlsocker och hackad mandel. Tidigare år har vi ibland gjort mer än dubbelt så många, men i år var jag ensam bagare så det fick räcka så här. Men visst är kanelbullar annars något man aldrig kan få nog av!?

Jag tänker ofta att jag skulle ha velat leva för länge sedan, kanske på 1800-talet, men när jag minns att kanelbullen ”uppfanns” först på 1920-talet, då Sverige blev självförsörjande på vetemjöl och socker, är jag glad att så inte är fallet!

Kanelbullar i en stor hög.
Några fler ...

Silva och trattkantarellerna

Tre korgar med flera olika sorters svamp.
Korgar med trattkantareller, taggsvamp, diverse soppar samt ett fåtal exemplar av vanlig kantareller och rödgul trumpetsvamp. Foto: Anna Dunér

Två gånger tidigare har jag påbörjat projektet lära-Silva-leta-svamp. Första gången tränade vi med vanliga kantareller och kom aldrig särskilt långt. Nästa gång jag blev inspirerad tänkte jag att det var smartare att träna henne på trattkantareller eftersom det är betydligt mer förekommande i skogarna här omkring. Vi kämpade på, men hade så mycket annat kul på gång, så att vi inte hann bli klara förrän det var vinter.

I år har Silva varit halt en stor del av hösten (hon är för övrigt friskförklarad nu!), vilket inneburit att vi inte har kunnat ägna oss åt långpromenader och agility. Och vad passade bättre då, än att ta upp svampträningen igen? Vi fortsatte med trattisar och Silva gjorde stora framsteg.

Förra året hade vi problem med att hon gärna tog svamparna i munnen när hon hittade dem, istället för att direkt komma till mig och markera. Men i år använde jag upptinade svampar som jag sparat i frysen. Dessa var tydligen alldeles för blöta och slabbiga för att locka till närkontakt, för något sådant beteende dök inte upp den här gången, inte ens när vi gick över till färsk svamp.

Och nu kan hon det faktiskt! På kommandot ”trattisar” söker hon av ett område, hittar svampen, kommer till mig och tillkännager sitt fynd, varpå hon på min uppmaning går tillbaka och visar var hon fann den. Hon kan även markera svampen helt spontant, utan kommando, men det har visat sig att mina ögon oftast hittar den snabbare än hennes nos.

Idag var första gången det var tvärtom! Jag stod som bäst och stoppade ner en blek taggsvamp i en påse, när hon kom och krafsade mig på benet. Då vill det till att man vågar lita på sin hund! Det har hänt att hon blindmarkerat, bara för att det ska hända någonting. Jag letade med blicken på den till synes svamplösa marken medan jag lite halvhjärtat berömde Silva. Men så, precis när jag skulle ge upp, såg jag dem! En hel drös stora, fina trattkantareller!

Ut med en hel näve godis ur fickan och från halvhjärtat beröm till översvallande! Och jag som redan – helt på egen hand – lyckats hitta så många trattisar att jag bestämt mig för att inte plocka fler, eftersom jag inte har tid att ta hand om dem, kunde förstås inte låta bli att fylla min påse med dessa Silvas första egna svampfynd.

För den som vill försöka lära sin hund att leta svamp finns det många kurser på temat, en bok av Anders Hallgren och Marie Hansson (Kantarellsök med hund) och en bra artikel på Canis.se (som jag själv utgått från).

Lingonsylt och äppelmos

Lingon utbredda på en stor bricka

Det är nästan skamligt att jag, med mitt intresse för både natur och förädling av frukt och bär, aldrig förr plockat lingon! Men det har en naturlig förklaring. Jag har helt enkelt aldrig varit på ett ställe där det finns så mycket lingon att det är lönt att plocka.

Men så förra året, när jag var ute och gick med morfar i skogen på Ekerö, kom vi plötsligt till ett ställe där hela marken lyste röd. Jag blev alldeles överväldigad av all denna rikedom. Tyvärr var bären inte riktigt mogna, så vi fyllde istället våra burkar med blåbär och beslöt att komma tillbaka i år istället. Och i tisdags var det dags.

Mängden lingon var inte riktigt lika överväldigande nu som förra året. Kanske berodde det på att en del av bären redan var övermogna och hade fallit av sina kvistar, eller på mina höga förväntningar. Nästan tre liter fick vi ihop i alla fall, vilket nu förädlats till fyra burkar sylt.

Jag var förvånad över hur effektivt det var att plocka lingon jämfört med blåbär. Lingon växer ju liksom i klasar, så det är lättare att ta många bär på en gång. Å andra sidan kommer det med mer blad och annat skräp, vilket gör att det tar längre tid att rensa, så det kanske går på ett ut.

En kasse äpplen och päron fick jag också med mig hem, från mormor och morfars trädgård. Så nu har jag även gjort höstens första sats äppelmos. Äppelmos måste väl ändå vara det godaste som finns? Ja, vid sidan om lingonsylt då!

Lingon i plastkanna och hink
Äpplen och päron
Goda äpplen (Alice) och päron (Herzogin Elsa)

Krusbärsmarmelad

Glasburk med en etikett där det står Krusbärsmarmelad 2011
God marmelad

Det blev mer marmelad av de sista krusbären, bara för att den förra satsen blev så lyckad och redan håller på att ta slut. Tyvärr vet jag inte om den här satsen blev lika lyckad … I så fall berodde det i alla fall inte på receptet, som är ett enkelt men väldigt trevligt sådant. Prova gärna!


Krusbärsmarmelad med vanilj

  • 2 vaniljstänger eller 2 tsk äkta vaniljsocker
  • 8 dl syltsocker
  • 1 dl vatten
  • 2 l krusbär

Koka krusbär och vatten utan lock i ca 15 minuter. Skrapa ur fröna ur de ev. vaniljstängerna. Tillsätt vaniljstängerna eller vaniljsockret och sockret. Koka upp igen och låt koka i 10-15 minuter. Gör geléprovet. Plocka upp vaniljstängerna. Skumma. Låt marmeladen vila i ca 15 min. Rör då och då under tiden. Ös upp på rena, varma burkar och sätt på lock.

Hälta och krusbär

Som synes har jag tagit steget att ändra bloggens titel och därmed också dess inriktning. Jag ville ge mer plats åt mina andra intressen utöver hundar och hundträning. Det är vissesrligen bland det roligaste som finns, men allt det som ryms inom begreppet kulturhistoria har på något sätt en djupare mening. Bevarande av gammal kunskap, gamla miljöer och gamla föremål är något jag verkligen brinner för och vill bidra till. Det hänger samman med en djup och innerlig längtan som jag inte riktigt kan beskriva, men som väcks så snart jag kommer i kontakt med allmogekonst, folkdans, gamla orörda hus och gårdar, gamla lantraser, historiska dräkter … allt sådant som har att göra med livet förr, och i synnerhet livet på landet.

Men ta det lugnt, alla ni som besöker bloggen främst för att läsa om mina och Silvas strapatser i vardagen och på tävlingsbanan eller bara om hundar i allmänhet kommer få ert lystmäte även i framtiden! Idag känns det dock inte som något särskilt upplyftande ämne, då Silva än en gång börjat halta på ena frambenet.

Under några månader dök den där hältan upp då och då, men eftersom den gick så snabbt över varje gång tog det ett tag innan jag tog saken på allvar. Veterinären konstaterade furunkulos (en form av tassböld) i mitten av sommaren och efter behandlingen hon fick då har hon inte haltat igen, inte förrän nu … Så nu undrar jag om det är furunkulosen som är på väg tillbaka (även om jag inte kan känna något konstigt på tassen) eller om det är något helt annat. Får nog bli ännu ett veterinärbesök …

Idag skulle Silva egentligen varit på agilitykurs med lillmatte. Istället är vi hemma och tar det lugnt. Förmiddagen ägnade jag åt trädgården där jag bl.a. rensade i jordgubbslandet och plockade in de sista krusbären. Vår gamla krusbärsbuske har verkligen varit en positiv överraskning i år. Efter att förra året bara ha gett några deciliter bär blev det i år över sex liter, som förädlats till både kräm, paj, marmelad, chutney och gelé. Nu är frågan vad jag ska göra med den sista litern? Några förslag?

En massa lila krusbär
Några av alla våra fina röda krusbär!

Vårutflykt

Det här måste vara den varmaste dagen hittills i år! Riktig sommarvärme! Vad kunde då passa bättre än en utflykt? Jag tog med mig Nike och Silva till Sätra och Blåsippsbacken. När vi kommit hem fick även kaninen Jumjum årets första tur i koppel. Han njöt i fulla drag!

Det gör ingenting!

Snöig Silva i snö
Här är en som älskar snön, trots att hon ibland nästan försvinner i den!

Kan inte hjälpa att jag blev glad över att snön kom tillbaka, även om det ställde till problem för många. Säga vad man vill, men det är väl ändå lite spännande med ett så pass dramatiskt väder som det var igår kväll? Och vem kan motstå solglittret på de snötyngda grenarna under en pulsande skogspromenad?

Vår vanliga runda över Ängen tog väl dubbelt så lång tid som vanligt, men det gjorde ingenting. Jag trampade upp Silvas namn i snön. Tyvärr förstod hon sig inte på denna min kärleksförklaring till henne, utan trodde att det var fråga om ett spår. Hon satte näsan i backen och gav sig ut bland bokstäverna och på sitt vanliga slarviga vis genade hon mellan mina välgenomtänkta linjer. Så nu är det väl ingen som ser vad det står. Men det gör heller ingenting.

Nu ska jag njuta av Leila Lindholmsnybakade chocolate chip cookies med apelsin och nötter, tillsammans med nästan hela familjen, som fått stanna hemma från sina respektive jobb p.g.a. snön. Mysigt! Nej, en snöstorm då och då gör verkligen ingenting…