shadow

Nötkräm och nötkräm

Bloggare

En liten pojke passerar en godisbutik med sin mamma och utbrister: ”Jag behöver en nöt-crème!!!

Jag förstår honom. Länge räknade jag just nöt-crème till mina absoluta favoritgodissorter. Däremot ställer jag mig tveksam till att han verkligen behöver den, då han av allt att döma är ett friskt och välmående barn med normalt hull.

Lite ironiskt är hans ordval, då det faktiskt finns barn som inte skulle klara sig utan nötkräm. ”Tre påsar jordnötskräm om dagen kan vara allt som krävs för att rädda livet på ett undernärt barn”, enligt Unicef. På organisationens hemsida kan man köpa 60 påsar för endast 190 kr.

Visst kan man unna sig själv eller sitt barn en godsak emellanåt. Men man kan också unna ett främmande barn att leva i 20 dagar till…

Fuskbygge à la 30-tal?

Jag sitter på golvet och drar ut spikar ur golvplankorna.
Vardagsrumsgolvet. Masoniten satt fast med hundratals små spikar som blev kvar i golvplankorna och måste dras ur en och en. (Foto: Henrik Dunér)

Det ena ger det andra. För att kunna flytta in i mitt torp måste jag veta att det inte är mögel eller hussvamp i grunden, vilket det finns misstankar om. För att kunna kontrollera den saken måste en golvlucka tas upp, alternativt hittas under alla lager av golvskikt. För att kunna göra det måste sanerare ta bort de asbeststinna plastmattorna. Det har de nu gjort – delvis.

Sanerarna hörde aldrig av sig för närmare instruktioner, utan gissade sig fram till vad som skulle göras. Klädkammaren, där det verkar vara störst chans att finna en lucka, lät de bli. Ännu inga definitiva svar om skador, alltså. Och inga fler ledtrådar kring den fantasieggande uppgiften om att någon ska ha bott i en jordvåning under huset.

Jag och pappa var där igår och tog bort masonitplattorna som låg under plastmattorna. Någon av alla hantverkare jag haft i huset antydde att jag kunde hitta ett fint gammalt skurgolv under masoniten. Det visade sig dock inte stämma. I vardagsrummet låg ohyvlade och obehandlade furubrädor. I köket och farstun låg smalare bräder som var slitna på ett allt annat än charmigt sätt. Definitivt inga originalgolv. Under ett av fönstren fanns dessutom ett rejält hål rakt genom golvet!

Hade det varit lite större skulle vi över huvud taget inte behöva ta upp någon lucka, och det hade förstås varit positivt, men nu kändes det enbart olustigt. Träet runt om var fuktigt och skört. Hålet var igenstoppat med några bitar av okänt material. Det tyder på att någon upptäckt hålet, men inte gått till botten med problemet utan bara sopat det under mattan – bokstavligen.

Eftersom masoniten var oskadd verkar det nästan som om hålet funnits redan då masoniten lades, kanske redan på 30-talet då användningen av masonit exploderade. Men kan någon vara så dum att de lägger masonit och plast på ett skadat golv och tror att allt är bra?

Smala, mörknade golvplankor i köket
Köksgolvet. Här ser det rätt fint ut, men det var det inte. (Foto: Henrik Dunér)
Brädgolv med hål i.
Hålet i köksgolvet.

Svampögonen är på!

Svampar av olika slag i korgar
Del av fjolårets svampskörd. (Foto: Anna Dunér?)

För ett par år sedan var jag övertygad om att det inte växte kantareller i skogarna här omkring. Jag traskade ju runt där med hunden nästan varje dag, men aldrig att jag hittat vare sig trattkantareller, bleka kantareller eller gula kantareller – nej, inga ätliga svampar över huvud taget, faktiskt.

Så en dag när jag och systra mi var ute för att plocka lingon, snubblade vi plötsligt över en hel drös trattkantareller. Lingonen hade däremot någon annan hunnit lägga vantarna på före oss, så det var bara att fylla bärburkarna med svamp! Under dagarna som följde upptäckte jag att hela skogen var full av trattkantareller. Fantastiskt! Men gula kantareller, det fanns definitivt inte. Där gick gränsen. Inte i våra skogar!

Så en dag … Ja, ni anar vart jag är på väg. Jag var ute för att leta trattkantareller med syster modell mindre och en vän till oss. Plötsligt sätter sig vännen, som plockat svamp många gånger förut, på knä på marken och säger med världsvant lugn: ”Titta, kantareller!” Sannerligen: riktiga, klargula små kantareller! Och sedan dess har jag förstås hittat även gula kantareller då och då, även om de inte finns i ett sådant överflöd som trattisarna. Det gäller bara att ha rätt ögon på.

Nu har dessutom min kusin med flickvän, som för tillfället befinner sig i Morgongåva, rapporterat att det finns rikligt med kantareller i skogen kring mitt blivande hem. (Oj, sådant kanske man inte ska tala om på en offentligt tillgänglig blogg??) Låter i alla fall synnerligen lovande inför helgens besök i torpet! Kanske dags att lära Silva söka inte bara trattkantareller utan även deras gyllene släktingar?

Bästa priset!

En enda gång hann Silva och jag tävla i rallylydnad innan hon fick sin artros konstaterad och började gå på doping-klassad medicin. Jag var väl lagom nöjd med resultatet: 74 poäng och en tredjeplacering. (Silva var duktig men jag klantade mig och instruerade henne till fel moment…)

Själva tävlingen tänker jag sällan på numera. Däremot har vi fortfarande glädje av priset vi fick: en enkel hundleksak i form av ett lila gummiben som man kan stoppa in små godisbitar i. Genom att dänga det i marken får hunden godisbitarna att hoppa ur – det är i alla fall den teknik Silva utvecklat …

Den här lilla prylen är något av det absolut bästa Silva vet. Hon har fått leka med den nästan dagligen i snart ett år, men visar inte minsta tecken på att tröttna. Det är få saker som utlöser samma exhalterade reaktion hos henne, som när jag plockar upp Benet, eller ber henne hämta det. Till och med de torraste torrfoderkulor blir spännande när de trillar ut ur Benet.

Något bättre pris tror jag inte vi hade kunnat få om vi så vunnit hela tävlingen!

Silva med Benet i munnen
Vänta …
Silva med Benet i munnen
… varsågod!

Barfota utan strumpor och skor …

Går på äng i blå sommarklänning och barfota med Silva i hälarna.
(Foto: Veronica eller Henrik Dunér)

Det finns de som lägger halva sin inkomst på exklusiva lerinpackningar och fotriktiga s.k. barfotaskor. Varför krångla till det? Ta av dig skorna och gå barfota på riktigt i stället!

Allt som får mig att känna mig närmare naturen och mitt ursprung, får mig att må bra och känna mig levande. (Eller nästan allt får jag väl säga, annars finns risken att vissa morbröder kommer och påstår att jag ska börja äta kött…) Att gå barfota är definitivt en sådan sak!

Det ger en alldeles särskild somrig, lätt känsla. Jag kan gå tyst i skogen utan att skrämma de vilda djuren, jag kan vandra över en äng utan att gräs och örter blir brutalt nedtrampade … Jag känner det kittlande gräset, den mjuka mossan, den solvarma jorden, den svalkande leran, den skrovliga bergshällen. Mina tår blir utlöpare från växterna jag går förbi, mina fotsulor ett med med den den sommarmjuka marken.

Visst förekommer det att jag gör mig illa. Jag minns särskilt en gång för rätt många år sedan när jag var på väg hem från skolan. Jag beslöt att ta av sandalerna eftersom det var en sådan skön, solig försommardag. Fråga mig inte vad som hände, men plötsligt smärtar det till i stortån. Sista kilometern hem får jag halta med blodet droppande … Avskräckt? Tvärt om, grusvägen där det hände döptes till Barfotastråket och blev en närmast helig plats där man inte kan låta bli att ta av sig skorna.

De enda underlagen där det är rent ut sagt plågsamt att gå barfota är het asfalt, stubbåkrar och vägar med grovt och/eller glest liggande grus. Alla är de underlag som skapats eller påverkats av människor. Den orörda naturen är däremot gjord för att gå barfota i. Barr är inte vassa, utan lena. Kottar är enkla att undvika. Stenar och rötter är rent av lättare att snubbla över när man bär klumpiga skor.

Jag har rent av skenat fram i rasande fart längs en smal, oländig skogsstig utan missöden. Varför jag gjorde det? För att det var härligt, helt enkelt!

Fötter begravda i lera
Den som inte stått med fötterna i ankeldjup lera har defenitivt missat något! (Foto: Emma Kullin)

Favoritblomman

Har funderat ett tag på vilken blomma som är min favorit. Det är egentligen omöjligt att säga, då det finns så oerhört många vackra blommor, men just nu tror jag ändå det är blåklocka. Särskilt när de växer i stora mängder bland gulnat gräs invid stenhällar eller framför grånade timmerväggar.

Blåklockor framför grå timmervägg
Vackra klockor på Malungs hembygdsgård. (Foto: Emma Kullin)
Blåklockor i gräs
Björkö i Mälaren, där jag var här om dagen, var ett riktigt blåklocke-paradis. Tyvärr fick jag ingen bild där de kom till sin rätt.
Vit blåklocka
Uppenbarligen finns det även vitklockor!
Ängsklocka och prästkrage
Släktingen ängsklocka är också mycket vacker. Dessa fotograferade på Lyberget, Malung, av Emma Kullin.

Andra vilda blommor som liggerm ig lite extra varmt om hjärtat är åkervinda, vitsippa, midsommarblomster, hästhov, vallmo, prästkrage, vitmåra … Äsch, jag kunde fortsätta i all oändlighet!

Vilken är din favorit?

Livet som det var förr

Det finns en plats på jorden dit jag när en ständig längtan. Det är den gamla fäbodstugan i skogen ovanför Malung som gått i min mormors släkt sedan slutet av 1700-talet. I den genuina lilla timmerstugan får man leva enkelt utan el, rinnande vatten, WC, telefon eller Internetuppkoppling.

Nu har jag precis varit där några dagar tillsammans med min syster och en vän. Tidigare har jag tyckt att det varit lite jobbigt att t.ex. inte kunna hålla samma hygien kring matlagningen som hemma och att det blir så mörkt på kvällarna. Den här gången kände jag att om jag bara hade Internet och någonstans att duscha emellanåt, skulle jag mycket väl kunna bo så för jämnan – eller åtminstone hela somrarna, för även då kan temperaturen sjunka nedåt 10° om nätterna …

När jag reste hade jag en del bekymmer med hantverkare som inte svarade och hunden som var sjuk (om än på bättringsvägen). Men väl framme i stugan snuddade jag bara lätt vid de där tankarna. Hela tiden har man fullt upp med vardagens sysslor: ta in vatten och ved, sköta om elden, laga mat, diska etc. Det kanske låter trivialt, men det inger en känsla av meningsfullhet. Samtidigt kräver ”kampen för daglig överlevnad” att man samarbetar och hjälps åt. Kort sagt blir det tydligt varför depression först på senare tid blivit en folksjukdom …

Under vår långhelg passade vi på att besöka Arvselens fäbod, där kor, getter och hästar fortfarande går lösa på skogen sommartid. En härlig upplevelse bara det! Täpp Lars Arnesson, som driver fäboden med stort engagemang, visade sig dessutom besitta mycket kunskap om malungsdräkten och hade material och mönster till den. Jag som letat över hela Internet och centrala Malung då jag vill komplettera och uppdatera min dräkt. En riktig lyckträff alltså!

Den okända renoveringsfaran

Nåja, det är möjligt att det finns ett flertal renoveringsfaror som få känner till. Den här gången tänker jag dock på asbest.

För att minska risken för fuktskador i grunden och för att skapa en mer genuin känsla blir något av det första jag gör i huset att riva ut de gamla plast- och heltäckningsmattorna. Det hade jag tänkt som en grej som var relativt lätt att ordna på egen hand: billigt och utan väntan på uppbokade hantverkare.

Men så fick jag mer eller mindre av en slump reda på att i äldre hus kan det finnas asbest i plastmattor och lim. Det var bara att punga ut 1.500 för att få mattorna analyserade, och visst innehöll dem asbest! Så nu ryker ytterligare 15.000 för att få ut mattorna, vilket kan ske först nästa eller nästnästa vecka.

Asbest är en långfibrig mineral som under en lång period på 1900-talet användes som brandskyddsmaterial i allt från kakelfog till arbetskläder. Den farligaste varianten förbjöds 1976, då man kommit underfund med att dammet som yr upp vid hantering kan tränga in i lungorna och orsaka farliga sjukdomar (asbestos, malignt mesoteliom och lungcancer). Totalförbud kom 1982. På grund av de stora riskerna ska rivning av material innehållande asbest utföras av personer med särskild utbildning.

När det här kommer på tal visar det sig att många själva rivit t.ex. gamla plastmattor och först efteråt fått reda på riskerna. En enda matta i ett litet rum kanske inte avger tillräckligt med asbestdamm för att orsaka några större skador, men ivriga hemmafixare som river golv efter golv utsätts ovillkorligen för överhängande risker. Eventuell sjukdom bryter ut först efter 20-40 år, så det går heller inte att avfärda med att ”det gick bra, jag mår ju fint”.

Därför – sprid kunskapen och tipsa människor i renoveringstagen om att analysera äldre material före rivning. Visst, det blir en extra kostnad, men livet är alltid mer värt!

Vit pinnstol med dyna i hörn
Plastgolv i köket. Det övre är förmodligen från 80-talet, men det låg ytterligare en plastmatta under, så det var den eller limmet som innehöll asbest.

Avmålad

I vanliga fall är det jag som målar av andra (i första hand hundar…), men den här gången är det i stället jag som är motivet. Konstnären Mazin Khalil hörde av sig och frågade om han fick måla av en bild han hittat på bloggen. Och visst fick han det! Här är resultatet.

Målning av mig sittande i botaniska trädgården i Visby iförd vit särk med ljusblå överklänning.