shadow

Stora och små drömmar

Stuga med adventsstjärna lysande i fönstret, snö och mörker runt omkring.
Ljus i mörkret

Bara det att äga ett litet torp med skogen in på knuten var länge en dröm för mig, men i och med att den besannades har även flera smådrömmar blivit verklighet.

Den första var att hugga min egen julgran, att – gärna på egna marker – traska runt och utse det bäst lämpade exemplaret, fälla den och sedan dra hem den på en kälke. Nu blev det visserligen till att såga i stället för att hugga, och någon kälke har jag inte, men trädet i fråga stod på min gamla åkermark och allt gjorde jag med egna händer, från första sågtaget till upphängningen av den sista garntomten. Och det kändes precis lika bra som jag föreställt mig – lite som när man står med en färdig mössa tillverkad av något som från början bara var lite ludd på min egen skrutthund. Det är helt enkelt något visst med att göra saker från scratch.

Gran som ligger i snön
Nyhuggen gran
Granen på plats
Granen på plats

Dröm nummer två var i all sin enkelhet att åka spark. Lite märkligt tycker jag, att jag aldrig gjort det förut, men i somras hittade min kusin en spark ovanpå innertaket i mitt uthus och i söndags var det äntligen lämpligt väglag för en provtur. En aning rostig och ranglig var den allt, efter att ha stått på en fuktig förrådsvind vem vet hur många år, men tjo vad det gick i backarna! Även här blev förväntningarna infriade!

Till och med Silva, som suckar högljutt varje gång jag tar fram cykelspringern och låter henne springa med bredvid cykeln, tyckte det var hur livat som helst att springa bredvid en spark. (Kanske vädret var en viktig skillnad? Hon blir fantastiskt mycket piggare när det är snö och kallt. Mitt superpraktiska Roamer Leash, som är både elastiskt och går att knäppa fast runt midjan gjorde det både roligare och enklare att ha hunden med.)

Nytt år, nytt liv

Jag har just haft min bästa nyårsafton på minst fem år. Vi firade i torpet, min familj och de vänner vi alltid firar nyår med. Helt perfekt för den skotträdda hunden och hennes matte!

Visst smällde det lite borta i samhället, 1-2 km ifrån oss, men det var inte nog för att väcka någon större rädsla hos Silva. Vid kvällsrastningen var vi fyra personer som sjöng och skrålade för full hals för att dölja de sporadiska smällarna och däremellan var hon nöjd med sitt ben. På tolvslaget låg hon i princip och sov, och för första gången sedan jag blev hundägare kunde jag skåla med de andra, i stället för att sitta och gegga med hundgodis i bortåt en timme.

Trevligt sällskap, god mat etc. bidrog förstås också till en fantastisk kväll, och sedan belv det övernattning: nio personer i min lilla stuga! Den känns allt mer som ett hem. Så snart väglaget tillåter att man kör ända fram med bilen blir det inflyttning!

Nytt år, nytt liv, med andra ord! Och förhoppningsvis kan även bloggen få lite nytt liv i samma veva!

Bortglömda barn

Två ensamma barn på en bro i kvällsmörker
Ingen får hamna utanför

Alla barn ska ha samma rättigheter. Det är de allra flesta överens om. Ändå finns det barn som glöms bort, som inte räknas. Barn som inte får hjälp. Barn som hamnar utanför.

UNICEF driver just nu en kampanj för att FN:s barnkonvention ska bli svensk lag. Om den lyckas, kommer det öppna ögonen på de som bestämmer. Det kommer bli svårare att strunta i barn som behöver hjälp.

Jag har skrivit på namninsamlingen för att göra barnkonventionen till svensk lag. Gör det du också på unicef.se/utanför!

Har du en blogg? Hjälp UNICEF att uppmärksamma barnen som hamnar utanför. Besök unicef.se/sprid-budskapet/blogga-mot-socialt-utanförskap för att hämta material.

Framsteg vid torpet

Hela sommaren kändes som ett enda långt leta efter och vänta på hantverkare av olika slag, men nu börjar det äntligen hända grejer!

I torsdags satte takläggarna igång. De ska byta ut det amatörmässigt pålagda, läckande plåttaket mot vackert begagnat lertegel. Jag har beställt massiva, kilsågade furuplankor som ska in på nedervåningen när det gamla fuktskadade golvet är utrivet.

Igår hade jag dessutom besök av en arborist. Hon gjorde ett fantastiskt jobb med beskärning av de stackars gamla äppelträden och fällning av ett flertal mindre granar som bidragit till att skugga den gamla åkermarken. Själv gallrade jag syren tills jag stupade ungefär, för att det ena äppelträdet skulle få mer ljus.

Dessutom ska jag vitalisera träden, dvs gräva upp gräset runt omkring dem och fylla på med mull. I år har jag bara kunnat skymta några enstaka äpplen på grenarna, men nu hoppas jag att den här behandlingen ska göra susen inför kommande säsonger!

Risigt äppelträd med snårig kronaRisigt kråkbo till äppelträd…

Arborist mitt i äppelträdets kronaArborist i arbete.

Beskuret äppelträdBetydligt glesare träd med framtidsutsikter!

 

Skönhetens smärta

I Skuggornas barn beskriver Maria Gripe, eller närmare bestämt karaktären Carolin i samtal med berättar-jaget Berta, något jag själv känner titt som tätt. De åker fram på en hästdragen vagn genom ett solljust försommarlandskap fullt av vajande hundloka när Carolin utbrister:

– Vad här är vackert.

– Ja, är det inte underbart?

– Men det är besynnerligt med skönheten. Den väcker en sådan längtan i en. Tycker du inte?

– Längtan efter vad menar du?

– Det vet jag inte. Efter fullkomligare sinnen kanske… Det är som om jag själv inte räckte till för all denna skönhet. Jag känner att jag hela tiden går miste om något.

För mig handlar det om en känsla att vilja krama om hela världen, för att komma nära den och bli en del av den. Smärtan uppstår när jag inser att det är omöjligt, och liknar den man känner när man längtar efter en älskad människa som befinner sig långt, långt bort.

Gräs, rödklöver, vitklöver och smörblommor
En klöveräng kan räcka för att väcka den där längtan…

Snurrig hund

Det finns de som låter sina hundar gå på löpband. Dyrt och onödigt, säger jag! Det är ju bara att leta upp närmaste lekplats och hiva upp hunden på karusellen!

[youtube=http://youtu.be/wr2sEn3FiB0]

Silva älskar att åka karusell. Hon hoppar upp självmant och vill helst inte gå av den. Kanske ligger det i rasen? En pråmhund måste naturligtvis stå ut med, och gärna tycka om, att vistas på rörligt underlag. Hon har heller aldrig varit åksjuk i bil eller båt, eller haft problem med t.ex. gungan i agilityn.

Fast bättre motion än både löpband och karuseller är förstås att gå promenader eller springa med sin hund!

Får man klappa?

Innan jag blev hundägare var det något jag såg fram emot: att andra kom fram och klappade och beundrade min hund. Nu fick jag en hund som på intet sätt uppskattade uppmärksamhet från främmande människor. För hennes skull måste jag säga nej när någon ber att få klappa.

Även barn måste jag avvisa, trots att de inte alls är lika läskiga som vuxna. Men om ingen någonsin kommer fram och petar på Silva, kommer hon känna sig tryggare i längden. Samtidigt vill jag inte riskera att hon gör barn hundrädda genom att skälla på dem.

Visst är det tråkigt att behöva göra förväntansfulla barn besvikna. Men… måste jag verkligen göra dem besvikna? Har jag tid svarar jag gärna: ”Inte klappa, men ni kan vinka åt varandra!” Och så ber jag Silva vinka och barnet vinkar också.

Båda är glada, ingen är rädd.

Hand framsträckt mot Silva
Se men inte röra.